Året var tidigt 80-tal och sommaren hade precis anlänt och presenterat sig. Med sig hade den sin gode vän solen, för på den tiden sken alltid eldbollen över Kämpevägens barn.
Kämpevägen, denna forna oas i ett då ganska lugnt och välordnat Ronna - just då verkade Socialdemokraterna med Hasse Mattsson ha fog för sina visioner om ett integregerat samhälle där kulturella utbyten rönte framgång och välstånd - detta skulle dock senare falla på eget bevåg då allt som oftast "mycket vill ha mer".
Kämpevägen ja... min barndoms sista Bullerby - ett bostadsområde på fyra trevåningshus där alla föräldrar jobbade på Astra - ok. kanske inte alla, dagdrivar-Bosse som lät oss telingar gå hans ärenden för ett par kronor i profit ner till Ronna Centrum. Det kunde vara allt från att köpa ett nytt cigg-paket (det skulle ha varit idag) till ett par nya serietidningar. Man förstod det inte då - men den killen hade det bra.
Det var iofs. mycket man inte förstod då - framför allt förstod man inte framdriften med att ha en labil portvakt som visste allt om alla och som jagade både anus och liv ur våra små kroppar för i våra ögon rätt oanseliga upptåg. En portvakt som vigde sitt liv åt att hålla fastigheter och närmiljö i topptrim och som en furie jagade bort bovar, banditer och skinheads eller kort och gott granngårdens ungar som vill möta oss i fotboll. Vårt hem är vår borg var hans devis. De som har åkt förbi de gamla statarlängorna uppe på höjden i nutid ser skalet av en välmående era som gått i stöpet. Nu härskar ondskan där med skottlossning och droger. Portvaktens fru, och även hans mor som brukade vara orsak till att radio Stockholm avbröt sina sändningar för att meddela att en förvirrad dam irrade omkring ute på motorvägen lär båda två vända sig i sina gravar.
Nåväl, solen hade alltså precis stigit upp och yrvaket ramlade gårdens barn ut i det gassande skenet för att ta upp gårdagens lek och bestyr. På den tiden lekte man ute och interagerade med varandra in real life - på riktigt, och inte bakom en skärm. Även om de där två dårarna som gav ut den lokala tidningen POJB drog sitt strå till stacken för ett samhälle som snart skulle retardera. Lite krasst skulle man väl kunna säga att gården var uppdelad i tre ålderskullar - De äldre killarna som envisades med att gnola på den gamla slagdängan "Jimmy är noll år" och som välvilligt introducerade undertecknad sex-åring i snusandet magi... nu tyckte dock jag att effekten med en näsa som sprutade av blod tämligen lätt gick att ersätta med glass från GB eller smågodis från Ronna Tobak - plockgodiset hade ännu inte gjort sin intåg. Ja, rent fysiskt då det fanns element som inte lärt sig vad som är ditt och mitt, och därför tillämpade plock-godis-teknik inne på Konsum.
Sedan hade vi vår egen klick som fick dagarna att gå med fotboll, detektivspårning, röda-vita-rosen, vattenkrig, kottkrig, cowboy & indianer, legobygge, visa snoppen nere vid pann-centralen och så krig... krig var ett återkommande tema på många sätt - inte för att vi riktigt insåg dess verkliga grymhet och barnpedagoger hade ännu inte skrämt upp alla föräldrar över dess destruktiva påverkan. Och vi själva var oberörda - det var en extra krydda i livet, en fantasi där vi alla fick ge utlopp för den pockande genetiska arvsmassan. Jägaren som jagade i grupp och där vi lärde oss att samarbeta och underordna oss varandra för att nå ett högre syfte - och framför allt för att det var så himla satans kul.
För krig krävde trupper - så därför engagerades hela gårdens barnaskara och det måste ur ett föräldraperspektiv varit stunder av lycka där bortåt 30 ungar dag ut och dag in sprang omkring med träpinnar som symboliserade gevär och lyckligt ryade ratatatatatata, du är död! - ja, utom Toni som kom från jugoslavien och hade en AK4 i plast som smattrade av sig själv. De äldre killarna agerade självutnämnda befäl som efter lyckade raider välvilligt delade ut utmärkelser i form av titlar som sergeant, löjtnant och furir - dock aldrig högre än så då major, kapten och general av någon outgrundlig anledning alltid var upptagen. Årskullen under oss - ja det vill säga våra ohängda småbröder var lyckliga över epitetet malajer. Så där höll det på och vi hämtade vår inspiration från de otaliga krigsserier från Brigad, Bajonett och Front som tackvänligt såldes brevid Pellefant och Bamse.
Dessa tidningar plockades senare bort då verkligheten hade kommit ifatt Sverige med ett påtagligt "Kallt krig" som kröp allt närmare och en statminister som oroade nere på Västbanken, något han en biokväll ett par år senare skulle få sota för... nej just det, så var det ju inte - det var ju riksalkisen Christer Pettersson som iscensatte allt - bad av mig, jag glömde.
Vissa dagar när det mot all logik regnade så uppehöll vi oss inomhus med att spela RISK från Alga - temat känns igen, men inget fick lämnas åt slumpen - här genomgicks den strategi- och diplomacyutbildning som var obligatorisk för ett barn av 70-talets barm. När så solen åter stod högt på himlavalvet så begav vi oss ut i sandlådan för att pröva vårt värv i lite mer realistisk miljö. Med oss hade vi den typ av samling som slagit ut all form av frimärken och filmisar - nämligen "krigargubbar" som vi så oskyldigt naivt kallade dem. Plastmodeller från AirFix i replica-utförande och olika poser. Hade ens föräldrar lite extra stash så kunde samlingen även innehålla engelska fallskärmssoldater i grönt eller handgranatkastande tyskar i ljusblå uniform, och den karaktäristiska hjälmen som påminde om Jofas hockeyhjälmar - innan de fick den design som Gretsky gjorde till sitt adelsmärke. Det gemensamma var att de stod på en grön metallplatta. Min farsa hade en gul dylik hockeyhjälm så jag tillhörde alltid tyskarna när vi krigade. Och för en tillstymmelse av en sekund trodde jag att Camilla Läckbergs bok Tyskungen hade för avsikt att handla om mig - så var det inte.
I sandlådan byggdes realistiska scenarion upp med vägar, fort, tunnlar och bunkrar i varsin hörna. Sedan placerades ett lika antal "gubbar" ut på strategiska platser innan spelet kunde ta sin början. En sten i lagom size valdes ut och sedan gällde det men en turordning av varannan gång försöka pricka ner den andres armé. Så ni som tror att dagens stenkastningar mot bussar, brandbilar, ambulanser och poliser är ett kulturmanifesterande av ökenfolken får tänka om - DET VAR VI, och ingen annan som lade grunden till det förfall som nu genomsyrar staden. Så lägg ner er kritik mot bypajasen Anders Lago. Kom upp till Kämpevägen istället så går vi en match. Men glöm inte era krigargubbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar