Du är gone Ben!

Ben, Ben... Ben - vad har du gjort?

Ben Affleck har som jag tidigare nämnt förärats med det viktiga uppdraget att filmatisera Dennis Lehanes mästerverk Gone Baby Gone. Ett uppdrag som förpliktigar, kanske inte i samma klass som de orimliga förväntningar som ställdes på Peter Jackson inför Sagan om ringen - vilket han dessutom kom undan med, men ändå.

Dennis Lehane är Papis husgud med ett rappt skriftspråk och målande miljöbeskrivningar. Karraktärsbiblioteket är övermäktigt engagerande och det är omöjligt att inte känna sympati för huvudrollsinnehavarna. Lägg därtill spännande intriger med nervkittlande upplösningar som ändå lämnar läsaren med en slags tomhet som det inte riktigt går att sätta fingret på.

Gone Baby Gone är en kidnappningshistoria som känns dagsaktuell då det går att dra raka paralleller till Madeleine-fallet. Med hänsyn till detta så går denna film inte upp på de Brittiska biograferna. Nåväl, hur ser Afflecks dagsverke ut då? Som vanligt brottas en regisör med den kanske omöjliga uppgiften att göra en värdig casting till ett bokmaterial då det antagligen finns lika många facit som det finns läsare. Så vad kommer han undan med och vad borde han gjort om och gjort rätt?

Låt oss starta med det positiva.

Jag tycker att han mycket pricksäkert har träffat miljöskildringarna helt rätt. Bostons mindre bemedlade kvarter andas frustration och brutna löften på ett mycket tydligt sätt. Statisterna som cirkulerar runt känns mer dokumentaristiska än fabricerade och själva filmtekniken går i harmoni med den melankoliska ton som slagits an i böckerna. Castingen av framträdande polisroller är också excellent där Morgan Freeman som enda kända ansikte gör en framstående insats. Likaså är tolkningarna av Remy Bressant och Jack Doyle inte av denna värld. Det ska Affleck ha krediter för, likaså det välkomnande initiativet att använda sig av förhållandevis okända skådespelare.

Tyvärr tar superlativen slut där för när det gäller den essentiella rollbesättningen så har Ben fuckat det totalt. Snälla någon... du får jättegärna promota dina släktingar, men inte i ett sådant här viktigt verk. Patrick Kenzie är INTE en efterpubertal gnällande 31-åring som ser ut att kunna brytas av på mitten, och med ett valpansikte. Och Angie Gennaro is supposed to be hot & foxy but still with an untouchable dignity - inte en misslyckad kloning av en bihangshängande Sandra Bullock och en oattraktiv Alanis Morissette - shit, fy på dig Ben. Och slutligen... fan vad har du gjort?! Ditt as! Bubba är inte en halvfet liten skolpojke med ett menlöst ansikte som andas osäkerhet. Det kunde verkligen ha blivit så bra det här men du valde att inte läsa på din läxa.

Därför blir det obönhörliga betyget endast en svag 3 av 5 - fortsättningsvis väljer jag pappersversionen, det bör ni också göra.