Vi tog farväl och på återseende idag - det oundvikliga knackade på dörren och vi packade in ännu en sommar på ön i sjöboden. Visst sved det av vemod men i år var jag ståndaktig och fällde inga tårar av sorg. Ty på något sätt har årets semester varit så överväldigande och vacker att det vore synd och skam att vanhelga den med självömkan. Lägg därtill att vädret hade sinnesnärvaro att inte strö havssalt i såret genom en solskensdag. Jag när också en känsla av att sex veckors ledighet är precis vad som behövs för att fylla en arkipelagkopp och ladda sin tvåtaktsmotor.
Dock kom tårarna när jag satte mig för att plita ned detta inlägg. Jag hade egentligen tänkt lägga upp ett sista sommarfoto från viken men råkade hitta detta klipp från ett Saltkråkeavsnitt. Och den känsla av vemod, eftertänksamhet och värdighet som genomsyrar klippet är precis vad jag känner en dag som denna. De visdomsord som Melker yppar är precis den känsla av privilegium och lycka som jag själv känner över möjligheten att kunna ge Ester. I dagens hårda och stressiga samhälle är det en ynnest att kunna fly ut till en miljö som fortfarande andas oskuld och renhet. Känslan av att vara en del av naturens karghet på dess egna villkor är obeskrivlig.
Nu känner jag mig redo att ta mig an både jobb och en mörk höst som senare ska övergå i det vita onämnbara. För jag vet att om ett år väntar min sommarhamn på mig igen... och jag kan åter låta livet genomsyra mig. (Ja ja.. jag vet att det stundar åtskilliga helger - men jag är ett sommarbarn, punkt.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar