Usch ja... vi har varit lite bortskämda med att ha sol varje dag. Därför blev det lite panikartat när vi väl vaknat upp ur vår bedrövelse och insett att det gråa lock som lagt ankar över viken inte tänkte ge sig av. Dessutom har den varit oförskämd nog genom att från och till droppat både hagel och väta över vårat paradis. Men skam den som viker ned sig... Där vissa tog tag i att rensa ur pannrummet där klev andra helt sonika i sina vandringspjuck och begav sig ut på exkursion längs med kusten och kringliggande småvägar.
Det kanske är lite larvigt, men jag finner full belåtenhet i att trava runt på okänd mark. Där varje krök lurar på något nytt och spännande, och där man gärna hittar spår och detaljer från tider som flytt. Det händer ofta att jag stannar upp vid ett torp, ett röse, en vattenpump, en skylt eller varför inte en hel ruin och fantiserar om dess historia.
En annan insikt som slog mig när jag forcerade ett klippmassiv var att forna dagars spänsthet börjar vara en inte riktigt lika självklar lyx. Sedan jag lade av med både innebandy och fotboll, och numera bara matar löpning och cykel så har tydligen en hel del flex gått förlorat. Därför började jag fundera i banor kring att vi kanske ska ta och komplettera befintlig vildmarksutrustning och börja göra kortvandringar på Sörmlandsleden med Ester till hösten. Japp, så får det bli! Farsan är ju för bövelen utbildad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar