torsdag 4 oktober 2012

med en lätt känsla av uppgivenhet


Väl medveten om att Ester egentligen är ett väldigt lätthanterligt barn sitter jag ändå här med en smygande känsla av uppgivenhet. Visst, hon är i princip alltid ett under av artighet, glädje och empati - inga diagnoser, dysfunktioner eller defekter som annars sätter tillvaron på sin spets för otaliga familjer. Därför känns det lite futtigt med denna mättnad som är status för kvällen - å andra sidan så är det ju bra att någon är mätt...

För är det något som frambringar komplikationer, dueller, skrik, stön och suckar så är det barnets obefintliga aptit eller nyfikenhet på att utvidga sitt kulinariska "har prövat-förråd". Och jag skulle ha viss förståelse om det bara rörde sådant som man med lite intuition kunnat ana skulle skapa skepsis och snörpningar. Men här pratar vi hela registret - ungfan vägrar sylt, grädde, glass eller socker på pannkakorna, hon vägrar pizza, hamburgare, varma mackor och korv med bröd, hon spottar på godis om det inte är choklad. Alla barns drömfrukter såsom jordgubbar, hallon, smultron, äpplen, päron... eller vänta, jag gör det enkelt... ALLA frukter utom banan och vattenmelon har inte passerat hennes brödsax. Ester är 6 år och har precis vågat smaka på coca cola - bara en sådan sak. Och visst, man borde kanske vara nöjd men ändå... Det känns som om man har förvägrat henne något och jag fasar för den dagen som hon verkligen vågar prova. Vrålet och den vansinniga blicken... " VARFÖR SA NI INGET!!!"

Den här farsan är inget köksämne men försöker så gott han kan och har de sista två åren öppnat upp för att försöka och våga lite mer i de vitkaklade regionerna, och då menar jag inte duschrummet. Det här blir dock en ekvation som är svår att få ihop för så fort jag börjar jobba med mat från grunden så ser jag föraktet som lyser i barnets ögon och det slutar som det alltid gör. Pappan sitter ensam kvar och försöker uppbringa en slags påhittad mysighet samtidigt som ett berg av disk tornar upp sig i bakgrunden. Fast samtidigt, hur ska man kunna utvecklas om man inte provar...

Ja ja, vi fattar Papi - du har i-landsproblem som andra familjer skulle köpa på stående fot. Bryt ihop och gå vidare. Vad vi däremot undrar är vad den där hunken på bilden ovan har med texten att göra? Jaså den... jag tänkte att den skulle symbolisera den separationsångest jag börjar känna över att snart få lämna ifrån mig kryckorna. Det är förvisso långt kvar tills man får börja springa men snart tar stapplandet över och jag måste säga att det var nog länge sedan jag hade en så välsvarvad överkropp som efter de här två veckorna. Det är till och med så att jag vågar påstå att en vecka till med pinnarna så är den gamla klassikern från anatomin på Stensund/Vackstanäs ett faktum. Serratus Anterior Royal!!

Inga kommentarer: