Har varit på återbesök vid Hovs Hallar och under föregående vecka utspelat ytterligare ett schackparti med oviss utgång. Kulmen för denna dramatik skedde under torsdagen när han i kåpan kallade mig till akutintaget på Rosenborgsgatan. Och för första gången i mitt liv kände jag faktiskt en oro och rädsla för hälsa och leverne. Insikt om livets förgänglighet spelades upp för revy framför mig, och den intalade styrka och ståndaktighet som jag tidigare invaggat mig i var plötsligt borta. Värk och hugg i hjärttrakt och bröstben ackompanjerades med bortdomnande armar. När sedan min lekamen i ren eufori adderade spasmer i benen och en groende känsla av att något inte stod rätt till så var det bara att kasta in handduken.
Vilken mara det är och var som red mig är ännu fördolt i det outtalade, men som ansvarig läkare så lättsamt uttryckte det... "vår primära uppgift är att konstatera att du inte är akut döende, vilket du inte är - i övrigt kan vi bara vänta ut läkeprocessen eller ytterligare symptom. Alla tester visar att det inte är hjärtrelaterat i alla fall". Och det får väl erkännas vara good enough. Trodde jag var på bättringsvägen, men en lätt intensiv helg gav ett bakslag nu i början på veckan, så måndag och tisdag tillägnas hemmets härd. Det krävs mer för att få kål på den här gubben, med en insikt rikare och lite ödmjukare inför livet så stänger vi det här fallet tills vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar