Det hugger till i hjärtetrakten varje gång jag passerar över Mälarbron och ser hur Vegakvarterens skyline tornar upp sig. Nu med ett alldeles nytt landmärke i form av Veidekkes pelare som sträcker sig mot skyn. Jag saknar verkligen mitt gamla boende, eller är det kanske egentligen den efterromantiserande bilden av de åren som symboliserade dessa. Samtidigt så konstaterar jag ju även att den bästa tiden också är just nu... när man fortfarande är en form av idol för Ester som överöser en med hedersbetygelser och pussar. Eller så är det helt enkelt så att allt har sin tid och charm.
Men fan, Vega...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar