Tittade förbi en stund hos fackpamps-mormor och morfar idag och fick mig ett brandtal om kollektivavtalens förträfflighet. Det är ok - jag tycker till och med att det är lite gulligt, och det visar ju också att de inte har gett upp allt hopp om deras svärson trots allt.
Jag håller naturligtvis god min och lyssnar intresserat - det hör till god ton och är en självklar artighetsprincip. Det är ju ändå min dotters morföräldrar vi talar om, dessutom är det hederliga och reko människor som förtjänar all respekt. Jag är ju när allt kommer omkring inte helt svart fördärvad i vare sig fötter eller själ. Det är bara ett par principer som på intet sätt är ovidkommande som gör att fackligt medlemskap är totalt omöjligt för mig.
- Den politiska kopplingen - jag kan naturligtvis på intet sätt förlika mig med att en stor del av den summa jag eventuellt skulle betala in som facklig medlemsavgift går med ilfart till såssarnas huvudkvarter på Sveavägen, för att sedan öronmärkas till nästa valkampanj. (Och det här är egentligen det enda argument jag behöver men...)
- ...jag är ju inte dummare eller sämre påläst än att jag kan medge att det faktiskt finns en styrka i kollektivavtalens idé. Dock har den fackliga rörelsen - i mitt tycke - gått från sunda värderingar till ett märkligt brödraskap där man internt slåss för personliga förmåner och där maktfullkomlighet har blivit ett honörsord. Där styrkan låg i enigheten och viljan av att möjliggöra för den strävsamma arbetaren att lyckas, riktas numera kraft och insatser mot den svagaste länken. Vilket ofta är liktydigt med den minst arbetsvillige. För mig är lön detsamma som en bekräftelse och en morot till att prestera ännu bättre - förklara då för mig hur facket ska stimulera undertecknad då man inte jobbar för att jag ska få rätt lön, utan istället för att jag ska få samma lön som Rune som tillbringar större delen av sitt arbetspass i personalrummet eller i omklädningsrummet...
Nåväl, det går alltid att argumentera för eller emot och jag kommer även fortsättningsvis lyssna på mormors tal. Man behöver inte tycka lika som en annan person, men man kan lära sig mycket av att lyssna på någon som brinner för något.
Vad jag inte tog upp idag, var tex. baksidan av styrkan i kollektivavtalen. Den styrka som med oönskad kraft tydliggörs i dessa kärvare tider. Den styrka som i dagsläget utestänger en generation från arbetslivet - i runda tal hålls var femte person under 25 år utanför arbetsmarknaden. Detta gör oss näst sämst inom EU - och moderaterna måste finna bot på detta utanförskap. Trots LO-ivrarnas mantra: Alla ska med...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar