Vet inte riktigt hur jag ska börja, för jag vet att saker och ting kommer att missförstås eller feltolkas - vilket brukar vara ett grundläggande nöjesmoment i ett försvarstal. Så eftersom det här egentligen inte är ett försvarstal, utan snarare en verklighetsdeklaration från undertecknad så lämnar jag just den estraden öppen för alla som ändock finner nöje i sådan förströelse. Det brukar trots allt vara helande för det personliga egot.
Nåväl - så här är det för så är det, för jag är jag. Och så här har det alltid varit och så kommer jag att förbli. Jag har nämligen inträtt i den slutna kretsen av "gamla hundar", och jag föredrar att stå.
Vi befinner oss i mitten av december och i sedvanlig ordning så lider jag av vinterdepression - jag är trött, glåmig, idéfattig...ja, fattig för den delen också, initiativlös, mer asocial än vanligt och vill inget hellre än att bara kliva ner i källaren och sova fram till april. Det är då - precis som alla andra år - som december ger dig en fet lavett med en handske i umgängesläder. Den månad som jag helst inte vill se en levande själ mer än min sambo och min dotter då jävlar är i princip varenda dag fulltecknad - oftast med flera aktiviteter per dag. Och de få andrum som finns ser AK, som är sjukligt besatt i att umgås, till att fylla. Och tittar sedan på mig med en oförstående min när jag bryter ihop och skakar likt en nervneuros.
Jag är en ensamvarg, och har varit det länge, som har styrt min umgängeskrets helt efter mina egna regler. Och det ska de riktiga vänner som finns ha den största eloge som finns för. Allt har alltid skett på mina villkor - men hur konstigt det än låter så har jag heller aldrig ställt några krav. Jag blir aldrig besviken på någon, jag förväntar mig inget, och räknar aldrig med att något ska vara på ett speciellt sätt. Man kan nog kalla det för ett status quo - eller kanske "ge och ta". Det märkliga i sammanhanget är dock inte att jag skulle vara socialt rädd på något sätt - jag har en sjukligt stor sfär av sekundära vänner och bekanta, och jag vårdar det förhållandet seriöst och välmenande. Jag vet att föra mig i olika sammanhang och rum - har inga problem att tala inför stora åhörargrupper eller leda arbetslag eller intresseformationer. Bara jag får styra hur mycket av mig själv och min tid jag ska lämnas ut.
Just den här perioden på året suger och stjäl mer ork ur mig än någon kan ana - ja möjligen de som likt jag lider av denna klimtazonåkomma eller är födda i kräftans stjärntecken. Kräftor vars hem är deras borg där de hämtar kraft. Lägg därtill... och nu kommer vi in på nästa känsliga ämne... Jag har aldrig varit särskillt barnkär, och har under hela min uppväxt flytt småbarn. Vägrat hålla i dem och mer än en gång varit beredd att hjälpa vissa idiotföräldrar att kasta ut deras monster från butiker och dyl. Ja, i princip så hade jag bestämt mig, och förlikat mig med ett barnfritt liv. Nu satte dock AK stopp för det, och den lyckligaste dagen i mitt liv var när DJ poppade ut. Och jag älskar henne mer än allt annat på jorden, men det jag vill komma till är att min bakgrund och amatörism på området gör att rollen som pappa kräver mer och dränerar mer must ur mig än en som är van. Jag behöver små andhål - och mina innebandyträningar har därför blivit heliga. Jag kommer bort en stund - jag får röra på mig - och jag får skrika könsord... fatta en sån grej bara.
Det som komplicerar det hela lite är att när jag väl har jobbat en hel vecka och likt normala föräldrar skulle kunna få lite vila genom att dela upp omvårdnaden (fan,va snyggt det lät) - ja då intensifierar AK sitt arbetande och jag blir en än mer uttröttad heltidspappa som aldrig kommer ikapp - ett bissart kretslopp tuffar oförtrutet vidare. Zzzzzzzzzzzz!
Förhoppningsvis ger det här en viss inblick i hur jag funkar - jag kräver inte att man ska förstå - men för att undvika vissa missförstånd så kände jag mig ändå nödgad att dela med mig av lite själslig vämjelse. Jag har dock chockat kroppen lite den här helgen genom att både dyka upp på ett 60-årskalas och ett 4-årskalas. Dessutom ser jag faktiskt fram emot det årliga doppet i grytan hos faster Birgitta i Norsborg nästa helg. Tror fan det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar