Så kom den då, i sjätte timmen minst sagt. (Ett ordstäv som väckte min nyfikenhet och renderade i ett googlande. Likt mycket annat ska det ha en biblisk hook och anspela på det klockslag Jesus ska ha avrättats.) Vad jag försöker säga är att årets film ur Jimmys synvinkel äntligen har gläntat på grannlåten (ett annat ordstäv men det får ni fan söka på själva). Likt förra året - då jag också preciserade kriterierna för att passera det snäva nålsöga som krävs för att tilldelas just detta epitet - så kom den sent i år.
Men så är det också en fantastiskt vacker och subtil pre-teen-kärlekssaga som utspelar sig i ett Edward Hopper-landskap. Året är 1965 och platsen är ett sensomrigt New Penzance på amerikanska östkusten. Detaljrikedomen är abnorm, ständigt svävande på gränsen mellan sinnessjuk och genial. Stämningen är lågmäld med tydliga tecken på det dysfunktionella hos karaktärerna. Egentligen är handlingen underordnad de drömskt svävande dialogerna och vi får här stifta bekantskapen med två trettonåringar som bestämmer sig för att rymma. I hasorna har de en scoutkår, en ö-polis och ett advokatpar i form av flickans föräldrar. Alla med en egen agenda och uppsåt. Fotosvepen är otroligt vackra och färgsättningen är så där gulaktigt varm med klara pastellfärger som accenter.
Wes Anderson, filmens producent, verkar ha hittat samma tillflyktsort i sitt inre som David Lynch gjorde i Twin Peaks. Jag tror inte så mycket på att försöka förstå allting i detta mästerverk - låt er bara översköljas av allt det vackra. Kan vara ganska skönt ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar