Den som känner Jimmy - om det nu är någon som egentligen gör det, integritetens mästare - vet att han föraktar och äcklas av december och dess julhysteri. Visst, han spelar spelet och håller god min så långt hans självdistanserade uppenbarelse tillåter. För sitt älskade barns skull om något då.
Ett speciellt kapitel i detta fadda låtsasspel har alltid varit avarten av julmusik som lägger sig som en billig matta över detta land - och här får Esters farmor sin beskärda del av sleven. Den terror hon utsatte sina barn för under deras uppväxt kunde omöjligt gå effektlöst förbi. Låt gå, broder Jerry har ju haft runkobjektet (för att tala Uggla-termer) Peter Jöbacks julskiva att tråna och lysa skenheligt till. Själv har jag mest stått med ett sträckt finger i luften och frustat efter luft - tills nu... Mauro Scocco levererar nämligen en lagom bitter och melankolisk platta med mestadels egenskrivet material som berör och slår an en aning julkänsla i denna förhärdade och patinerade lekamen. Den har flera guldkorn och främsta favoriten är kanske Grand Hotell - gör en provlyssning på Spåttifaj vettja!
Annars är dagens tanke: Var fan är min bil!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar