2012

Varudeklarationen tillika preciseringen av bloggens näringsämnen är som tidigare förkunnat ett livsstilsfönster som på något sätt ska spegla undertecknads kvasiurbana medelåldersliknande leverne. Gärna i form av solkatter vars gnistrande lekfullhet är tänkt att berätta musikaliska historier från den svenska betongen. Plocka upp det senaste casualmodet med tillhörande sneakers, där baktanken är att det ska passa 40-åriga gubbar utan att se helt jävla smaklöst ut. Bloggen tjänstgör även som en uppväxtdagbok för mitt eget lilla E-ämne utan att överexponera henne mot den farliga nätvärlden. Men kanske framför allt så fungerar denna lilla gränd – där ni gärna får titta förbi och hänga vid min stope – som en ventilationstrumma för all den skit jag känner behov av att belysa och bombardera med smädelse och sarkasmer.

I vanliga fall brukar dessa infallsvinklar så här års föräras med en summering av det gångna året. Gärna kryddat med lite topplistor och annat godis. Så inte i år. I stället ska vi bli snäppet allvarligare och prata om 2012 som det år då livet, och i synnerhet döden kom ikapp mig. 2012 var året då jag för första gången började tänka på, och frukta livets förgänglighet. 2012 var året då jag fyllde fyrtio år, och jag vet vad ni tänker nu… ”aha! en medelålderskris”. Men på den punkten kan jag bestämt säga pass. Jag är väl medveten om det fysiska förmultnandet som har en förkärlek att spela oss som anlänt till post-40 en hel del fula spratt. Så om ni undrar så har jag på de flesta plan förlikat mig med det faktum att håret bara blir tunnare, att ämnesomsättningen numera kräver tre träningspass om dagen för att fortfarande kunna se ut som tjugo. Problemet är bara att kroppens återhämtning i stället bara tillåter max två, helst ett pass om dagen. Likaså ökar antalet kråksparkar lika fort som hudens elasticitet minskar och tändernas allt mer bleknande färg får en att på allvar överväga porslinsfasader. Men allt detta är ok. Det som däremot inte var okej var den kedja av incidenter som påverkade min invärtes status och som fick mig att börja tänka i nya banor. Jag insåg helt plötsligt att jag är långt ifrån den odödliga titan som jag alltid uppfattat mig som.

Allt började väldigt tidigt på året då jag var en hårsmån ifrån – vilket jag insåg först senare – att springa in i den berömda väggen. En skamfull vägg som jag tidigare föraktfullt fnyst åt då jag alltid sett mig själv som en person som gillar att ha flera bollar i luften, som gillar när saker förändras och som älskat när det brunnit i knutarna. Inget fel med detta, men vad jag långt senare förstod så var detta faktorer som jag själv styrde över. Men eftersom jag i grund och botten är ett kontrollfreak så behövdes det bara ett par sidosteg utanför komfortzonen för att Itchy och Scratchy skulle träda in på scenen. Så länge jag hade kontrollen bestämde JAG hur många bollar som skulle upp i luften. Det var JAG som styrde och var delaktig i förändringarna. Men när jag nu hamnade i en situation där förutsättningarna ändrades fortlöpande, ibland flera gånger per vecka – och där jag satt i en utbildningsgrupp som skulle fronta allt det nya för folk vars oro var det samma som förväntningar vi visste att vi aldrig skulle kunna leva upp till. Adderar man även ett bekräftelsebehov kombinerat med en vilja att alltid leverera så proffsigt som möjligt så ter det sig nog rimligt att det bara kunde gå på ett sätt. Låt gå, jag kraschade aldrig – utan levererade mer än ”good enough” – men kroppen hade tagit stryk och i efterdyningarna poppade symptomen upp en efter en.

Det började med värk och tryck kring bröst och revben runt hjärttrakten – detta följdes snart upp med domningar i båda armarna och märkliga ryckningar i ljumskhöjd. Allt detta skapade naturligtvis en oro som inte gjorde saken bättre och jag fann det till slut nödvändigt att söka både råd, vård och hjälp. Ett flertal provresultat visade dock på bra värden, likaså genomförde jag neurologiska tester som även de sa att allt var okej. Och det var väl här någonstans jag började inse att orsak till verkan var att finna någon annanstans. Jag lånade en bra bok om arbetsrelaterad stress och kunde känna igen mig på flera punkter på rätt sida om avgrundskanten vilket gjorde att jag tog ett aktivt beslut att ta några steg tillbaka i min ambitionsvärld på outtalad tid. Jag har fortfarande spökdomningar och märkliga värksymptom som dyker upp från och till men jag har lärt mig att tackla situationerna och vet hur jag ska förhålla mig till dem när de uppstår.

Men som om detta inte var nog så drabbades jag lite senare på året av bitestikelinflammation vilket var en upplevelse som jag inte önskar någon annan – inte en pajsarna på Sveavägen 68. Smärtan och ovissheten med tankar som kretsade kring cancer gav mig många sömnlösa nätter. I denna veva utförde jag även min första prostatakontroll – ännu ett tecken på ålderdomens annalkande och ett bevis på människans dödlighet. Jag hade innan detta inte ägnat cancer så många tankar men på något sätt så fungerade detta som en väckarklocka. En klocka med oregelbundna larmtider, men allt mer förekommande. Jag tror att det är en kombination av ålderstecken och rädslan av att kanske inte få vara med när det finaste jag har skapat växer upp. Nu tror ju jag inte att dessa tankar är speciellt unika just för mig men det blev ett sådant abrupt uppvaknande från att tro att man var odödlig till att känna efter med varje liten krämpa.

Nu vore det väl synd och skam att tillskriva detta år endast fysiska defekter. På plussidan hittar vi ett trendbrott vad det gäller löpningen – efter två års rehabilitering och ett mer sansat löpande som effekt av hopparknät jag drabbades av så var jag åter på banan. Knäna svarade fint och värken var som bortblåst. Veckoransonen var åter uppe i myndiga 10 mil och detta höll i sig fram till november då det var dags för nästa nära-döden-upplevelse. Pang bom sa det en sen kväll när jag gick ned på knä för en dam. Inte i något frierisyfte utan snarare av obeslutsamhet. Resultatet blev att gipsa en fotled för första gången i mitt liv och några veckor på kryckor. Detta måste nog tillskrivas oturen i första hand – men vill man så kan man ju också se det som ett ytterligare tecken på att kroppen försvagats. Ni kan ju gissa på vilket sätt jag ser det som.

Nä, låt oss istället hoppas på att 2013 blir ett betydligt bättre och friskare år och att jag får ett par nya Air Force One – se där, lite street i årskrönikan i alla fall. Lev gott och tack för att ni tittar förbi här ibland.