Fröken Fondell levererar ännu en fredag å det grövsta och förstärker de intryck som jag fick i början av årets Idol-cirkus. Lite extra kul att nu kunna inkassera ursäkter från de som initialt sågade det embryo som eder musicciceron såg redan då. Idag tolkade hon The Marvelettes Please Mr. Postman och det slog mig då att jag fortfarande efter tio års pillertrillande i grund och botten ser mig som en postiljon i själ och identitet.
Vill jag byta tillbaks? Inte då, jag trivs fantastiskt bra hos en av Sveriges bästa arbetsgivare - men jag skulle ljuga om jag inte erkände att lystna blickar tittar ut genom fabriksfönster i steril miljö när kvicksilvret passerar tjugo grader under maj till september.
Skulle det vara ett avslöjande? Nä, det kommer här... Jag jobbar ju väldigt mycket med LEAN-frågor och visuell förankring kring olika metodiker och för den skarpsynte så går det att förnimma en röd... eller låt mig säga orange tråd som löper genom mina alsters approach. Och vad bottnar detta i... ja inte västtysklands eller hollands träningsoveraller, utan det grafiska arv som lever kvar från CityMail. Förvisso är den firman uppköpt för hundrade gången i ordningen och agerar numera i snorgrön konfektion - och undertecknad var även med när vi jonnade runt i olivgrönt, svart och vinrött - men det är den orangea eran som kännetecknar den värme som jag känner för den perioden i mitt liv, och det här kanske är en tillbakakaka på något sätt. En snygg grafisk kombination är det dock med en touch av grafitgrå.
Big up för hjältar som Thomas, Jerry, Martin, Roger och Vejde som still håller fanan högt - plus de som jag är osäker på om de är kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar