Drive

Så kom den då till slut... årets Papi-film. Summan brukar vara konstant, det vill säga en till två filmer per år som verkligen berör. Som verkligen checkar av de kriterier som Papi har satt upp för att tilldelas detta epitet. Och det ska gudarna veta, att det nålsöga som dessa utgör är verkligen smalt.

Samtidigt är det på sin plats att förtydliga att undertecknad är väldigt långt ifrån epitetet cinematist, och de krav som förpliktigar. Jag har oftast svårt att komma ihåg handlingen från alla dussinfilmer som beskådas, än mindre vilka skådespelare som var med. Jag kan inte rabbla kuriosa och quotes - inte heller droppa oneliners från filmerna. Förutom just de få som triggar min emotionella kamera. Den enda kulturella merit jag har att skryta med är att jag placerar Bergmans Det sjunde inseglet väldigt högt, och har således sett den flera gånger. Annars är det, i andras ögon, rätt banala filmer - men som ändå förmedlar en genuin känsla som berör mig. Här hittar du tex. High Fidelity, Up in the Air, Shaun of the Dead, Jerry Maguire, Collateral, Clockwork Orange, From dusk till dawn mfl.

Otaliga är de filmer som har lovat gott, men som halvvägs in i handlingen blir alldeles för förutsägbara och sensations- och effektflirtande. Ungefär lika många gånger har Papi stängt av filmen. Därför är det en sådan befriande känsla när dessa kompletta mästerverk droppar in och förlöser.

Drive är ett paket som innehåller allt. Ett otroligt vackert foto, en suggestiv pumpande bakgrundsmatta som ger en känslan av att filmen är en musikvideo, ljussättningar som växlar under scenernas gång, skådespelare som i sin relativa tystnad berättar de outtalade, en klassisk story som likt en saga behandlas med väna handskar och ett ultravåld som aldrig riktigt känns onödigt. Ska du se en film i år så är det den här - om inte annat för att bedåras av Carey Mulligan... och nåja, Ryan Gosling om du är lagd åt det hållet.