humor - en färskvara

Har ni tänkt på det här med humor någon gång? Jag menar, i ett kanske vidare perspektiv än om det är bra eller dåligt. Vilket förvisso är ganska tackvänligt med humor eftersom den sällan är mittemellan. Antingen skrattar man, eller så gör man det inte, och det är naturligtvis individuellt betingat - dvs. vilka beröringspunkter man har.

Men jag tänker mer ur en historisk och social infallsvinkel - för humorn går ju ofta hand i hand med att spegla nutiden och samhällsklimatet i stort. Jag skulle vilja påstå att svensk humor ligger i framkant även internationellt - och det har inte så mycket med att göra att vi egentligen skulle vara roligare än andra i grund och botten. Istället tror jag att det handlar om att vi i vår generella konflikträdsla har utvecklat och förfinat ett vapen som stavas just humor, satir, sarkasm och ironi. Kan vara väldigt vasst, men går naturligtvis att försvara i sin oskyldighet. Vi kastar inte bajs på regeringsbyggnaderna likt franska bönder, vi blockerar inte alpmassiv med våra italienska långtradare, vi avsätter inte vår regering med våld likt... ja större delen av världen - nä vi skojar om det. Och visst är det ganska befriande...

Lars Brandeby har gått ur tiden och lämnar naturligtvis ett tomrum hos sina nära och kära. Många vill lyfta fram honom som en av de roligaste i Sverige - kan tycka att det är att ta i, men där har vi det där med beröringspunkterna igen. Själv har jag otroligt svårt för den käcka och goa götelaborgshumorn, med frontfigurer som just Kurt Olsson, Galenskaparna, Ingvar Oldsberg och Claes Malmberg mfl. som representanter. Men naturligtvis finns det undantag som bekräftar regeln... Albert & Herbert - svensk varm och odödlig komik i sin linda. Och då kommer vi in på nästa infallsvinkel - kvalitetshumor...

För om ni tänker efter... mycket, eller ja det mesta av det där som man låg dubbelvikt av skratt för tillbaka i tiden får en ju inte ens att småle idag. Jag menar hur kul är egentligen Svullo, Ronny Jönsson, Lorry-gänget, Kurt Olsson, Papphammar, Ronny och Ragge och Rally? Ja listan kan göras lång och man kan nästan känna lite vemod över att det som tillhör ens historia inte berör på samma sätt längre. Minnen av uppladdningsradio på fredagkvällar och lördagsmys i TV-soffan. Då är det ju tur att det finns deras motsatser, det vill säga förfinad, intelligent och klassisk humor som aldrig går ur tiden...

Jag tänker framför allt på Magnus och Brasse, tidigare nämnda Albert och Herbert, Hasse och Tage och merparten av Hassan-gängets flora mfl. Bland dagens humorister kan man ana embryon av odödlig humor i tex. Hipp Hipp-gänget med Johan Glans och David Batra i spetsen och Mammas nya Kille i P3/Klungan. Däremot röner jag inte riktigt samma utsikter för tex. Magnus Betnér vars gapande numera börjar kännas påfrestande - å andra sidan kan jag tex. sakna Peter Wahlbecks utflippade kreationer. Hur som helst så kan vi nog enas om att humor berör och för människor samman.

Har jag glömt några? Skulle väl vara AK's stora idoler Lasse Åberg och Janne Loffe Carlsson. Och för det lär jag väl få en bitter tillbakakaka om Stefan & Krister. Mitt försvar där är att det som spottas ut från Vallarna i Falkenberg är så uselt att det inte går att låta bli att skratta... Tro de´!