Du... visst är det bra satans kallt nu... Märkligt... Vissa år brukar ju den här tiden bjuda på både höstlegender och ljungbrand, och till det då ylande brittindianer. Men inte i år... nejdå... och inatt trodde jag nästan att Kung Bore var på väg in i fikarummet, men det visade sig bara att det var någon högutbildad som hade ställt in luftkonditioneringen på 14 grader - säkert 120 poäng apotekare.
Nåväl, vad händer mannen? Ja inte mycket... går just nu och väntar på sommaren och vägrar inse det absurda i att det står en 300 dagar hög vägg framför mig, som jag ska ta mig över först. Tänk om man ändå hade haft råd att åka iväg till lite breddgrader med livskvalitet... Det ska fan till att behöva bo under denna vemodens bila. Till råga på allt så har jag tappat lite av de blogglitterära ambitionerna, men det är säkert bara en svacka. Däremot har kriminalromanen som jag började skriva på för åtta år sedan gått rejält i stå... Ja den lär nog växa fast fram tills dess att jag går i pension och får ett liv igen... Och då kan man ge sig fan på att den kommer hyllas till skyarna och epiteras som ett "tidsepos". A-K fortsätter dock tålmodigt att tjata ungefär två gånger per år om att hon vill veta hur det gick för "Tidningsbudet", som är romanens arbetsnamn. Jag ska kolla om inte Gringos flickvän Unni har några tips till infallsvinklar. Fast nej... jag vet ju hur det blir då... då kommer boken bara att handla om hysteriska medelålders kvinnor som knullar överallt och med alla... jag låter det bero... pensionen sa vi va?
Annars då? Håller på och svänger dygnet från nattjänst till tre dagars utbildning i Riskgranskning och Riskhantering - kände att det kunde vara idé att fördjupa, och förkovra sig lite inför projektstarten med SMED... Frågetecken? Ja, ni skulle bara ana... Hela jag är bara ett stort svart hål, och jag ska tydligen veta mest... Kan bara gå på ett sätt.. Blacksmith for life!...
Så med ovanstående premisser så unnade jag mig en tröstdag innehållandes allt från lite sol-ari-um, en efterlängtad ynnest efter att ha varit låst till en fyra veckors antibiotika-karantän - vidare till klippning och ett inköp av en tröja. Ja... jag var till och med så storstilad att jag köpte en stickad kofta till min livskamrat - men hon var måttligt road... "-det ska ju vara korvskinn!". Med ledsen blick försökte jag mäkla fred genom att även erbjuda lite sushi till middag. Jag tror det föll i god jord, men sådant är svårt att veta med dessa kvinnor.
Kvällen tillbringades pendlandes mellan TV:n och tvättstugan - man är ju kognitivt multipel - på TV:n utspelades ett välspelat drama i två akter direkt från Södertälje Fotbollsarena, där Assarna tog emot Örgryte i en seriefinal. Nu blev det förvisso förlust för hemmalaget, men det behöver de inte skämmas för. För min del får båda lagen gärna gå upp i allsvenskan - men det sa vi ju om Norrköping förra året också...
Se där, en liten inblick i vardagslivet... helt utan sarkasmer och vinklingar - jag bjuder ju på sådant också ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar