usel bildkvalitet - but everything counts
Ibland är det lite märkligt hur saker och ting hänger ihop, och hur de korsar varandras banor på ett ologiskt sätt... En av mina chefer ämnade härom veckan att sätta den självutnämnde musikprofeten på plats genom att namndroppa rätt ut i luften vid fikabordet.
- Pelle Pop!
- Jimmy! Pelle Pop!
- Ja, vad är det med honom?
- Vet du vem det är!?
- Snarare så vet jag vem han var... en gitarrspelande sidekick till Ben Marlene och de finska tvillingarna i Trance Dance. Förbaskat bra musik när det begav sig.
- Ahaa... han höll i underhållningen på en fest jag var på i helgen - tänkte väl att du skulle veta vem han var.
Och det är här de märkliga sammanträffandena tar form. För jag kommer så väl ihåg den där sommarlovsdagen 1986 när jag hörde ovanstående låt för första gången. Det var samma dag som jag, Gringo och Kring hade tagit våra cyklar från Ronna och jonnat ut till Gärtuna som då var en gigantisk byggarbetsplats. Jag kan tänka mig att det var det stora laboratoriekomplexet som byggdes då. Allt för att i ungdomlig tristess skrota runt och leta "coola saker". Vill minnas att vi hade en faiblesse för att släpa blinkande vägkoner till föreningslokalen - allt för att få lite discokänsla. Betänk då att jag på samma plats, 26 år senare, sitter och diskuterar Pelle Pop. Outgrundliga äro herrans vägar.
1 kommentar:
Läste nyss Ozzys självbiografi och en rad som fäste var när han sa att på 80-talet så kunde man i vilket fall som helst se på utstyrslen vem som var pop/rock-stjärnan. I dag ser artisterna ut som de som står i publiken. True to that. Här i Sverige vid den här tiden var väl Trance Dance och Shanghai lite stilbildare av just den här genren.
Skicka en kommentar