Det är både en skrämmande och vemodig insikt att Papis lilla älva inte är så liten längre. Idag manifesterade vi det faktum att dagis is no more och att skolåldern är de facto. Vad som däremot varken förvånade eller skrämde var att guds barn från Missionkyrkans förskola även detta år förärades med ett friskt hällregn. Ni vet sådant där som gör att all planering och logistik flyter så smärtfritt. Detta var femte året i rad - so much for the direktkontakt till han där uppe.
Barnen tog dock ingen skada, säkert inga vuxna heller - dessutom var det en fördel att det låg lite väta i kyrkan då både det ena och andra ögat tårades över hur fint och duktigt barnen sjöng sina inövade sånger. Det har varit en fantastisk tid de här åren och jag skräder inte med orden när jag på stående fot utnämner Kvarnbergets förskola till Södertäljes absolut bästa. Kanske inte rent materialistiskt men väl, och framför allt för personalens engagemang, inställning och förmåga att se och bekräfta varje barn och deras personligheter. Personaltätheten och deras kunskap och pedagogik har gjort Ester och de andra barnen till riktiga uppslagsverk - men de har också lyft fram empatin och ödmjukheten hos alla de små trollen.
Att som förälder lämna och hämta sitt barn har varje dag varit förenat med en känsla av trygghet och tillfredställelse. Och den kanske största frågan som inställer sig är hur man i höst ska kunna förklara att ...nej gumman, skolans mat smakar inte som Leylas...
Nåväl, efter själva tillställningen begav sig hela sällskapet hem till mormor och morfar för lite sommarfika och planering inför midsommar ute på ön. Därefter var det bara för Papsen att krypa i löpartrikåerna och bege sig till jobbet. Han har ju tydligen själv ett litet jubileum som ska firas om en månad och till det behövs det alla riksdaler som tänkas kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar