Kallentoft

Jag tänkte att vi skulle bli snäppet allvarligare... för att inte säga rent litterära.

Den initierade är förmodligen aware of att eder bloggist plöjer skönlitteratur i ett snarast maniskt tempo. Förkärleken är smått utstuderat koncentrerad till kriminalromaner, och då gärna med svenska författare - även om mer kvalitativa utländska författarambitioner såsom Elisabeth George och Harlan Coben tillåts gästspela.

Fascinationen och vurmen för den svenska deckartraditionen har dock på senare tid fått sig en liten törn då jag kan tycka att den har gått lite i stå. På något sätt har branschen själv format en mall eller ett koncept som sedan följs slaviskt. Jag kan på min ena hands fingrar droppa grundkonceptet:

• Kustmiljö (Sandhamn, Gotland/Fårö, Fjällbacka, Öland)


• Radarpar (kvinna/man)


• Bifigur (med en relation till någon av huvudpersonerna)


• Kriminalfallet hamnar ofta i bakgrunden till förmån för relationsvinklingar (kärlek/svek/otrohet/familjeproblem)


• Parallell historia som har till uppgift att förvirra läsaren.

Och så fortsätter det i bok efter bok. Därför kändes det befriande att upptäcka Mons Kallentoft som väljer att berätta sina historier med en slags suggestiv dröjande prosa. Först rynkade jag lite på näsan innan jag insåg att jag indoktrinerats av ovan nämnda mall, och därför inte såg genial berättarkonst.

Förvisso prickar Mons in vissa av punkterna i mallen, men inte så att de blir överhängande - istället är det hans melodiska skriftspråk som sticker ut. Och han vågar sätta pränt på det förbjudna och outtalade. Sedan kan jag inte låta bli att fascineras av hans infall att låta mordoffren sväva ovanför den fortlöpande utredningen och komma till tals med sina tankar i kursiv stil. Just nu finns det fyra böcker ute på marknaden med huvudrollsinnehavaren Malin Fors - och serien kallas i folkmun för Årstidsmorden (Vårlik, Sommardöden, Höstoffer & Midvinterblot). Läs dem du också - idag!