Är så himla ledsen så att det gör ont i hela kroppen. Dessutom tär vetskapen om att det är jag som har förstört allt extra mycket.
Ringde upp Gringo igår, eftersom jag satt på två olika möten under dagen och inte kom åt någon Lan eller Wlan-uppkoppling - ja egentligen så är ju allt Sasses fel som började "kaskadera" strofer från enligt hans utsago "Petters senaste". Som gammal rävig plattvändare identifierade jag dock omgående låten till förra vårens radioplague med Säkert! Men sedan låste det sig och jag blev tvungen att få tag på någon som med allra största säkerhet inte hade något speciellt för sig - det fick således bli Gringo.
Nåväl, det var bråttom att få tag på svaret under en bensträckare så jag lovade godtyckligt att jag skulle höra av mig igen under kvällen. Gjorde jag det? Nä men visst inte... Och jag vet precis hur Gringo blir då... Jätteorolig, vilket sedan leder till att han ligger vaken hela natten och bygger upp skräckscenarion om vad som kan ha inträffat mig. Samtidigt så pass labilt stolt att han vägrar att kontakta mig för att få klarhet.
Och jag vet precis hur det här kommer sluta - nu kommer vi vara ovänner i flera månader och hela sommaren kommer att gå åt till att försöka lappa ihop vänskapen som nu har fått sig en kraftig törn. Han kommer inte längre bära vän-gåvan i form av en guldskorpion förräns det hela har blommat av framåt augusti. Dessutom kommer han outtalat kräva att jag ska fjäska för honom med godnatt-sms varje kväll.
Och jag vet precis att jag kommer att göra allt detta för att det ska bli bra igen - men ska det behöva vara så egentligen. Hur har ni det med era vänförhållanden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar