Jag förtränger det varje år, men mitt i all misär och ebenholtzmörker så finns det ju trots allt ett amberfärgat ljus av hopp och vasle. Lussekusen, svagt besläktad med snorbusen, dyker upp tidigare och tidigare för varje år som går - en del kallar det hädelse, själv kallar jag det för survivourism. Anna-Karin mumlar något om missbruk, men sen när hade hon koll? Möjligtvis vid Dackefejden eller när Mora brann, för att travestera några av hennes übertöntiga uttryck.
Som flickan sa... (uääääh, jag kräks...)
Surkärringen på Tidermans Konditori - vet ifan vad hon går på, men inte är det kundvård i alla fall - nåväl, hon sprattlade till och frambringade ett försök till lite trevlighet genom att klämma fram ett:
"- Dom är goda, är det dina första?"
Jag tittade lite förvirrat på henne, och ville egentligen svara:
"- Men ditt sura beläte, jag var ju för fan här i måndags (4 st.) och i tisdags (4 st.) och i morse (2 st.) och nu igen (2 st.), och alla gångerna handlade jag av dig... såå, nej det är inte mina första!!"
Istället blev det bara ett diplomatiskt segregerat:
"- Jo, dom är fina..."
Fan för mig - men öppnar hon käften imorgon, då hoppar jag upp och gör en moonwalk på glasdisken, världsapromise!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar