det var på riktigt

Jag trodde inledningsvis att det kanske var någon form av projicerad sjukdom till följd av semesterns avslut men det visade sig att det var på riktigt riktigt... Jag är ett vrak som sängliggandes ligger och skakar i kallfrossa ena stunden, för att i nästa svettas floder. Lägg därtill muskelvärk och en hosta som river stora hål i bröstkorgen så förstår ni att det inte var så glamouröst som jag hade hoppats. Till råga på allt måste jag hämta Ester från dagis på eftermiddagen - jag bävar.

Märker jag ingen förbättring till i morgon så blir det Telgeakuten - då blir säkert AK nöjd, för hon har redan diagnostiserat det hela som lunginflammation. Men hon tror alltid det värsta - och är man lite nedstämd en dag så hävdar hon bestämt att man ska gå till en kurator...typiskt tjejor.

Jag har tänkt på en annan sak också... och nu blir det lite djupare. Jag har under hela mitt yrkesverksamma liv alltid haft ett märkligt dåligt samvete över att vara sjuk och hemma från jobbet. Tidigare har det iofs. inte varit ett så påtagligt problem eftersom jag var kärnfrisk-gurun personifierad med i princip en sjukdag per tre år. Men sedan Ester kom, och speciellt efter dagispremiären har det hela eskalerat. Mitt immunförsvar är helt tillintetgjord - och jag har blivit en börda. Ett sjukt kolli, som bara i år säkert kan räkna in 7-8 sjukperioder - förvisso rätt korta, men ändå - det är så satans frustrerande.

Det ända som kan bedöva mitt dåliga samvete är att det jobb jag har numera inte står och faller med enskilda individer på samma sätt som förr. Men prutt är det ändå.