som ett brev på posten

kunde just tro det... mitt i all separationsförtvivlan över den sommar som flytt så kändes det ändå för tillfället ganska bra igår kväll. Fortfarande ljumma vindar och syrsor som spelade på den sista ouvertyren fick mig att slå mig ner ute på pation med en bok och lite glass. Förvisso medveten om det ödesmättande faktum som knackade mig i ryggen och skrockande förkunnade att this was the last call... Och det är då jag upptäcker det!! Skit också! De blonda ulliga fjunen på armar och ben som kvitterat sommarens närvaro håller på att övergå i neandertalarsvart igen. Säg så här... jag har gråtit för betydligt lättare saker än sådant. Det här är heavy shit - och vad än alla skogsmullar och koftbärare än förespråkar så är höst lika med död. Allt dör och multnar ned. Vi ses i maj igen... Ni hittar mig på Shurgard tills dess.