hur e d möjligt

du har säkert varit med om att vakna upp en måndag tatt dej för skann å tänkt "ännu en sån dag..." det gjorde jag i går jag klev upp mitt i en depp å utan kärlek eller pengar med en hängande läpp

Hur är det möjligt... man frågar sig gång på gång...

Papis värld snurrar motsols just nu, det är uppförsbackar överallt och jag ser ingen ljusning i gränden - till råga på allt verkar jag ha en tillfällig dragningskraft på idioter som frivilligt söker sig innanför min skyttegrav.

Helst av allt skulle jag bara vilja ägna mig åt att bearbeta den årliga vinterdepressionen med tillhörande själavård och ljusterapi. Men av någon outgrundlig anledning så ska det jävlas på alla möjliga och omöjliga plan...

ARBETET: Det rycks och dras i Papi från alla håll - alla vill ha en del av det upplevelsepaket som min lekamen nu utgör. Krav och förväntningar på att det ska levereras - och visst fan levereras det, men ändå är det inte nog. Alla vill ha 24/7 av Jimmy - och dåren sitter på obetald fritid för att lyckas vara alla till lags. Nu kan man i och för sig fråga sig varför man gör det, när det ändå backstabbas i lönndom, baktalas och karvas med avundsjukans glimrande dolkar... egentligen berör det inte, men det stjäl tid åt att hela tiden behöva förklara sig, och stundtals kan jag hålla med Strindberg när han utbrister "det är synd om människorna"

EKONOMI: Familjen Apa är på ruinens brant lagom till jul. Föräldraledighet, och senare arbetslöshet har tärt hårt på de besparingar som funnits. Och med en helt otrolig pricksäkerhet så lyckades det bli ännu jävligare lagom till november. Förvisso är det naturligtvis glädjande, för att inte säga fantastiskt att A-K äntligen har fått ett jobb, som dessutom lovar gott. Hon jobbar och sliter numera med glädje och frenesi på Hemtex, och det märks på henne att hon har levt upp igen. Tyvärr hjälper inte detta oss just nu då företaget tillämpar utbetalning av lön nästkommande månad. Detta skapar ett stort svart hål som inte går att lösa... Som om detta inte vore nog så valde dom satans asen på If/Metall att än en gång att visa upp sina hånflinande nyllen, och med en självgod min proklamera sitt ställningstagande genom att slå sig på bröstet och berätta: "vi finns här för dig Jimmy". Vad mig anbelangar så kan ni dra åt helvete - bedriv era värvningskampanjer i fikarummen - det troliga är att det är där ni hittar era medlemmar som har något att vinna på ett medlemskap. De lata svin som gärna åker snålskjuts på de driftigas bekostnad. Själv vet jag mitt värde - det vet min arbetsgivare också, så låt oss förhandla i fred och genast har vi en win-win-situation. Men visst, det var ju sagt att min retroaktiva löneförhöjning skulle betalas ut i november - perfekt och lagom till att restskatten på 6000:- skulle betalas in. En restskatt som uppstått för att det är så satans fult att jobba och tjäna pengar i Sverige... men låt gå för det, jag lämnar in betalningsavin på edert klubbkontor så kan ni väl betala den. Jag lovar att inte opponera mig över er lekstuga fortsättningsvis. Blir det pengar över så kan ni väl lägga det i burken för nödvändiga studieresor till Bangladesh och Pakistan.

HÄLSA: Lika illa där... Papis en gång så starka immunförsvar är nedbrutet i beståndsdelar. Kärleksflickan och ljuset i mitt liv slungar dagligen dagis-baciller mot en helt oförstående försvarsgarnision. Detta i kombination med att jag egentligen inte har råd med att vara sjuk har startat en spiral som inte går att ta sig ur.

Men men... det är synd att gnälla - det kunde ha varit värre, och i april är ljuset och livslusten tillbaka. Ni får försöka stå ut med undertecknad surkart och hans sarkasmer. I love you anyway.