En höstlovsvecka är till ända och vi har precis återvänt till civilisationen och staden. Vi - det är jag och min bästa vän det. Ester Jonsson, den mysigaste och bästaste lekkamrat man kan ha. Tillsammans med morfar har vi njutit utav vad en sakta somnande skärgård kan ha att ge i november.
Långa promenader där vi parallellt med allt upptäckande och bus varvar med lite allvar i form av räkning och framför allt ordlära. Jag är imponerad, för hon börjar bli riktigt vass nu - det har hänt massor bara de sista veckorna. Farsan droppar 3, 4 och 5-bokstavsord som hon sedan ska bryta ned och ljuda ihop rätt stavning på. Glädje byts med vansinnesvrål om vart annat, men Papi är benhård för det finns bokslukargener att leva upp till. Undertecknad läste Wahlströms gröna ryggar redan vid sju års ålder så det är bara att öka.
Bara att komma ut till kustbandet gör att tiden helt plötsligt går långsammare, blodtrycket sjunker och en känsla av välbefinnande infinner sig. På något sätt hinner man så mycket utan att känna någon stress. Vi har hängt med de inte allt för friska surfbumsen som tyckte att surfing är en självklarhet i november. Och då pratar vi inte om ett fåtal dystra entusiaster för på fredagseftermiddagen så räknade vi in minst femtio parkerade bilar. Dårar... men trevliga. Ester var överlycklig över att få dra av en snubbes våtdräkt... hade hon varit en sju-åtta år äldre hade jag kanske känt att njae... Men, men - hon är social och det är inte jag så vem är jag att döma.
Annars kommer den här veckändan gå till minnesanteckningarna gällande en UNO-torsk som klev ut ur garderoben. Vi har inte varit med om något liknande - för det skulle spelas UNO i parti och minut. Och när inte jag eller morfar hade tid så satt vraket och spelade matcher mot någon låtsaskompis där hon styrde båda given. Jag tror hon vann varje gång... Och blev det extra tyst så kunde man ge sig den på att hon hade smugit upp på övervåningen och körde UNO-appen. Knasuggla! Samtidigt var det kul att äntligen kunna involvera henne i kvällshänget över lite spel, snacks och några glas rött. Ja, hon fick såklart Ramlösa.
Just det ja... en annan grej att minnas från denna helg är att familjens interna skämt kring Stora Vika fick sig en ny slev på kvarnen - fast i motsatt riktning. Morfar hade lånat en bok om ortens uppgång och fall - och undertecknad som har en nyvunnen faiblesse kring nedlagda bruksorter, industrier, bensinmackar etc. slukade boken med hull och hår. Dessutom blev ju boken en bra berättargrund för minnesoraklet Lars Einar som avslutade helgen med en bilburen turné på plats i det lilla samhället. Klart läsvärd.
Så ett stort tack till de finaste vänner man kan ha. Den här veckan har verkligen varit super. Nu ska jag duscha av mig doften av tång och vedeldad spis och sakta acklimatisera mig inför den stundande arbetsveckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar