Jag har overheard lite bloggbesvikelse gällande att bloggen dels har tappat lite i up-to-date gällande musiken, och dessutom en aning i personlighet. Det måste vi råda bot på... eller i alla fall lite. Således introducerar jag en ny avdelning som går under rubriken "veckans nynn". För visst är det ju så att vi alla lite till mans/kvins/hens går omkring och nynnar på melodier och låtar utan att egentligen veta varför riktigt. Det kan vara något man hört på radion i bakgrunden, kanske något de spelar i kundradion i butiken eller en ny plåga som ens barn spelar på repeat.
Ofta är det också så att dessa låtar inte riktigt representerar den prettofasad man själv byggt upp kring sin musikkult - och de signaler som vill att ens musikaliska outfit ska sända ut. Jag kan tex. gnissla tänder över när AK använder min Spotify eftersom jag då på min profil tvingas outa att artister... eller nej, crap som Laban, Patrick Swayze och Chesney Hawks är musikgudens gåva till mänskligheten.
Nu är jag ju trots allt mänsklig och ingen audioton führer - och solen har ju som bekant sina fläckar så därför vågar jag öppna upp den skräppåse med musik som sitter som ett mantra för tillfället. Först ut Roxettes Almost unreal - och jag tycker väl egentligen inte att den är jättedålig så vi kan väl se det som en mjukstart. Nästa vecka får det bli Schnappi das kleine Krokodil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar