Ett inte allt för välkommet nageltrång, för övrigt det första på säkert tjugo år, har reulterat i att en fabulös svit fått sig en törn. Fram till mitten på juli, dvs. när jag gick på semester så hade jag bara nyttjat bilen till jobbet en enda gång under året. Denna mängd har nu tvådubblats och kommer i och med morgondagen säkerligen att tredubblas. Bedrövligt, men what to do.
Igår kväll insåg jag att problemet inte skulle lösa sig själv - så med fotbad, en hög dos tålamod och en smärttröskel modell Papi så opererade jag bort tånageln all by myself. Får hoppas att det blir bra. Det kändes i vilket fall som helst bra ända fram tills att jag stoppade ner foten i arbetsskorna på jobbet.
Annars då? Well, jag ska inte trötta ut er men jag brottas dagligen just nu med den annalkande höstdeppressionen. Det är svårt från år till år att förutspå hur djup den kommer att bli, men magkänslan säger att den kommer vara lite svårare i år. Det finns en tomhet som inte fanns där förra året. Fragment och bitar av ofullbordande som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men så är det ju också ett jävla ställe som vi har valt att bosätta oss på... Om man fick önska så skulle jag vilja ha sex månader sommar - och resterande månader kunde delas ut på övriga årstider med två till antalet. Men nejdå... två månader sol och tio månaders mörker. Inte undra på att det hänger snaror i takkrokarna här och där. Bara att bita ihop... man kanske skulle ta sig en tröstöl såhär i sen timme - vi säger så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar