Det är tungt nu... det värker i hjärtat av både vemod och armod, halsen stockar sig och jag vet av hävd och sed att jag kommer gråta en skvätt när bilen rullar över Tottnäsbron i morgon kväll. Semestern är i princip över och snart inleds nio månaders frysande och huttrande. Jag är fan inte gjord för dessa breddgrader, och trots att jag förvisso är ganska nöjd med sommaren på flera plan så kan jag ändå inte låta bli att tycka att det kunde ha fått vara lite varmare, lite oftare och framför allt kvällstid. Jag håller fortfarande 2006 som den bästa vädersommaren ever och där var årets upplaga inte ens i närheten. den stod inte ens i farstun.
Jag har sagt det förut, och jag vet att jag borde försöka hårdare... men av någon tragisk anledning så lever jag bara för sommaren - och det säger ju sig självt att det är helt idiotiskt att binda upp sitt liv kring så osäkra prognoser, men säg det till dåren.
Regntunga skyar sveper just nu viken för att understryka tordön och domedagskänslan som just nu är säreget påtaglig. Det får bli fiskarna som jag tar ut min frustration på - och mina medtävlare i kvällens scrabble/alfapet. Jag kommer att vara obeveklig, grym och jävligt elak, en förmån förunnat människor som ser slutstationen komma tuffande. Och den heter inte Märsta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar