...och den här helgen heter han Xabi Alonso.
Chelseas magiska svit är bruten - 84 eller 87 matcher i rad utan förlust på Stamford Bridge (det beror på vilken tidning man läser i, but frankly my dear I dont give a damn). Det enda som betyder något nu är att vi har ett gäng käcka gossar i rött och dansk ölreklam ensamma på tronen i världens bästa liga. Vi scousers är numera ett härdat släkte - men visst börjar det lukta fornstora dar. Segrarna är inte alltid så snygga, men å andra sidan så delas det inte ut några skönhetspoäng.
Från det ena till det andra - igår kväll vakade jag in vinterns ankomst tillsammans med Cloverfield, en film i samma genre som Godzilla, Alien och vilken katastroffilm som helst - you name one. Och man kan väl säga så här, blev du sjösjuk av Blairwitch Project så lär du nog drunkna när du ser den här. Handycam-vision nonstop i 100 minuter. Jag följer upp det hela med The Happening efter löprundan ikväll... å vem vet, jag kanske springer på SSK-löparen i mörkret. Vad jag däremot vet är att den här staden är inte stor nog för oss båda. Jag får ta med friidrottsklubbens startpistol och jaga honom över stadsgränsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar