Jag vet inte riktigt vad den gode Rikard Wolff sysslade med igår mer än att han massakrerade Tomas Andersson Wijs rent fantastiska skapelse. Texten slog verkligen an en gråtmild sträng hos undertecknad och beröringspunkter från min egen barndoms somrar till dagens eviga längtan tog fäste. Kanske är jag extra mottaglig just nu med tanke på mina egna funderingar kring min kropps status och funktion - å andra sidan har jag alltid närt en vurm för TAWs skapelser. Utan att vara krångliga så berör alltid hans texter på ett melankoliskt sätt.
Synd på en så bra låt, men det förvånar mig verkligen att Rikard verkade vara så tagen av stundens allvar. Han stakade sig flera gånger och kom in fel på ett par partier - det är ändå en av Sveriges mest rutinerade artister och skådespelare vi pratar om. Ta ett lyss på länken nedan så hör ni hur otroligt vackert den skulle ha låtit.
För övrigt så gladde Ester ett litet fadershjärta igår när hon med allvar i rösten proklamerade: - Pappa... Jag hatar verkligen vintern. Hon fick en high five på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar