Riktigt Stål

Ska inte sticka under stol med att Esters födelse där vid 2006 förändrade mig som människa på flera plan - vilket antagligen är ganska normalt om man naturligt funtad. Förutom att hon är det viktigaste jag har här i livet så påverkades och påverkas jag hela tiden av hennes presence for bad and for good. Jag tänker närmast på sådana världsliga saker som att ens egen ambitionsnivå sjunkit lite, att sådant som var viktigt förr har halkat ned lite i seriesystemet. Och att ens eget yttre vad det gäller både kropp och kläder får stå tillbaka för den lilla solstrålen. Jag tänker också på att man numera tänker väldigt proaktivt och i princip devalverat allt risktagande eftersom man känner, och vill finnas i hennes närhet.


Jag tänker också på ännu världsligare saker som att den forna globetrottern inte har satt sig i ett flygplan sedan just 2006, och det har inte bara att göra med att det är ebb i kassan. Farbror har blivit flygrädd på gamla dar. Dessutom har en hårdhudad patina smält vad det gäller filmer - och nu är det mer regel än undantag att tårkanalerna rensas när det vankas animerad pixarfilm eller typiska hollywoodklichéer. Filmen ovan och dess trailer är inget undantag - jag hade egentligen inga förväntningar på den och trodde nog att det skulle vara en plåtig framtidsfilm med robotar som boxas. Vilket det förvisso är, men filmen har också en varm genomgående tråd som slår an strängen om att betyda något för ens barn - och den stolthet och sårbarhet som kan lysa i deras ögon. Det kanske inte är någon biofilm, men om du är förälder precis som jag och är ensam hemma någon kväll, varför inte hyra detta alster och bänka dig med en liten näsduk. Ibland är det ganska befriande.