Hmm... jag har en liten klump av olust och ofullbordande i magen. Och den har inte bara sitt ursprung i det omöjliga utbildningsuppdrag som jag och några till ska försöka leverera under vecka 4 och 5 på firman. (Men det är en annan historia). Istället handlar det om att jag känner att jag har failat - ja, nästan svikit den gode Quentin Tarantino. Denne filmmogul i genren att fånga det bisarra/absurda och få det att te sig fullt normalt.
Undertecknad håller bland annat filmer som De Hänsynslösa, Jackie Brown, Kill Bill och så kronan på verket - From dusk till dawn - mycket högt på den cinematiska himlen. Därför kan man tycka att det är lite konstigt att det är först nu som han har befattat sig med kritikerhyllade Inglorious Basterds. Antagligen är det så att jag redan hade på känn vad som komma skulle - och att jag lite motsträvigt höll ut på oskuldstagandet. Men samtidigt kändes det paradoxalt som något helt omöjligt. Nåväl, jag lät mig övertygas av den gode Tony på jobbet att jag verkligen hade missat något och fick en blåstråle i handen innan jul. Jag gick således och klämde på den asken under nästan tre veckor innan jag fattade mod i lördags och gav den en chans. Och chans var verkligen vad den fick för jag höll ut i nästan 75% av filmen innan jag nästan gråtfärdig stängde av den. Den hade inte berört mig ett dyft - inte ens den psykotiska Bear Jew fick mig att dra på mungiporna.
Förlåt Quentin! Jag försökte verkligen, men det gick inte... förlåt.
1 kommentar:
Det är inte Bear jew som lyfter filmen. Det är Christoph Waltz's karaktär som utgör så gott som hela filmens medelmåttighet.
Skicka en kommentar