Jag tänkte att bloggen skulle få bli snäppet allvarligare och passa på att drifta ett personligt moraliskt problem. Jag känner att det är viktigt att jag redan tidigt klargör att detta endast och allena är min egen ståndpunkt och proklamerande, och detta inlägg ska inte ses som ett försök att övertyga andra på något sätt.
Jag är heller inte ute efter att vinna några sympatier, utan är ganska medveten om att detta ställningstagande snarare kommer att rendera det motsatta. Jag kommer dessutom med all säkerhet att missuppfattas som både snål, missunsam och okamratlig. Låt gå för det - jag mår själsligt bättre och då har man heller inte förstått mina tankebanor i ett vidare perspektiv.
Hur som helst - På min arbetsplats har jag ganska många arbetskamrater, i runda slängar säkert 50-60 som jag jobbar nära och interagerar med, dvs. har någon form av yrkesmässig och arbetskamratlig relation till. Sista året så har fenomenet insamlingar - ok. kanske inte eskalerat - men låt gå för ökat lavinartat. Det är insamlingar för födelsedagar, nyblivna föräldrar, folk som slutar och även till personer som är lite krassliga. Jaha.. tänker du, vad är det för fel med det, och vem är jag att sätta mig på höga hästar att fördöma detta... Eller svider det att behöva lägga en tjuga?
Nejdå... jag tycker det är jättefina gester och säkert väldigt uppskattade - och jag kan utan problem lägga 40, 50 eller 100:- om så krävs. Mitt moraliska problem är att denna verksamhet är selektiv - vilket innebär att det är ett urval av medarbetare som föräras av denna omtanke. Ungefär lika många lämnas utanför, och i min själsvärld är man då ute på tunn is. Jag tänker inte göra några atempts till att få folk att förändra sig eller att jag personligen skulle ge mig på att strukturera upp verksamheten då den bygger på frivillighet.
Det enda jag gör är att ta ett konsekvent ståndpunktstagande och hoppar av. Egoistiskt? Ja, kanske - men jag mår bättre och jag har inte värderat någon annan för mer eller mindre.
Jesus var god - men jag vetifan om inte jag är godare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar