Man kanske inte behöver ta i så att man spricker - det är ju ändå bara ett jobb... Men för tio år sedan (i morgon) travade en brunbränd yngling, fortfarande oförstörd och tärd av tidens tand in genom grindarna vid AstraZenecas flaggskepp, Gärtuna. Nyss hemkommen från en semester på Teneriffa och med en avslutad arbetsledartjänst i bagaget stod jag alltså inför ett nytt kapitel i mitt yrkessamma liv. Här skulle det produceras, effektiviseras, slimmas och standardiseras. The one and only tidsstudiemannen hälsades med jubel, raketer, guld och myrra... eller nåt.
10 år är mycket, men tiden går fort när man har roligt - men ni vet hur den snubben fungerar, han är en envis jävel. Och har han bestämt sig för en guldklocka så kommer han att se till att betvinga globaliseringens krafter. Produktionen stannar i Sverige och Papi bränner av ytterligare 15 år. De sista tio åren innan pension tar jag nog och förverkligar mina författarambitioner och levererar en ambivalent gryta av lemlästningar, politisk korruption och skärgårdspatos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar