Vad är det dom säger... "Prästens barn är värst" - i så fall ligger inte "Billackerarens son är trögast" långt efter. Eller som jag säger... "I get your point".
Har under en hel livscykel matats med mantrat avseende de tre billackerna som är no no in case you dont have plenty of time - or privileged being filthy rich. Det handlar alltså om svart, röd och vit. Vitt för att det är en jävla tråkig färg som får en renässans med jämna mellanrum. Fungerar väl hyfsat första levnadsåret för att sedan gå åt det cremefärgade hållet med groende smuts i reporna. Rött för att det är ett svagt pigment som har en förmåga att blekna snabbast av alla färger. Ta gärna en titt på röda bilar som har en fyra, fem år på nacken - inte mycket lyster där inte. Och så svart... svart ja. The colour of doom - speciellt om du bor i civilisationens utmarker som nu Sverige utgör. Lägg därtill ett färgfientligt klimat som adderas med snö, slask, salt, smuts och frätande oxider i luften. Av någon anledning så är dessutom grundfärgen vit på flertalet svarta bilar vilket får minsta lilla tvättrepa att lysa intensivt - inte bara i direkt solljus.
Ok... med de kunskapsförutsättningarna väljer du ändå en svart bil? Du som är äcklopedant och synar bilens yta med lupp? Du som hälsas med både för och efternamn på OKQ8s gör-det-själv-tvätt?
Ja...va fan... kul å sitta på hemmet om trettio år och konstatera att man aldrig hade en svart bil. Men om det är till någon tröst så har jag insett att nästa bil blir en silvermetallic igen. Den överlägset bästa kulören i looking good-syfte.
Och som vanligt har bilen på bilden inget med insändaren att göra - men han är snart där. Pengarna jag sparar in på att ha en driftsäker bil har snart ätits upp av tvättpoletter, schampoo vax och svampar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar