Du farsan... är det inte dags för dig att kliva ned från den där höga hästen du har gränslat de senaste fem veckorna?
Ok, jag hör vad du säger. Och jag misstänker att du menar att jag ska utnyttja den av vana förbehållna rätten - lagom till finalen - att leverera ett avtryck av min egen melloresa. En resa som startade i Karlskrona, där vi för övrigt antagligen sprang på årets slutvinnare i form av Yohio, och som nu har kommit fram till Gringo Bingos hemkommun Solna. Eller förmodade hemkommun kanske jag ska säga, för sist jag såg ett livstecken från honom så huserade han på ett ungkarlshärbärge vid Fredhäll.
Nåväl, jag har axlat rollen som er ciceron att tolka det vita skräpets känsloyttringar. Jag har hånat, spottat och fräst under de senaste helgerna i takt med att jag sakta insett att det svenska folket faktiskt har genomgått en kulturell melloutveckling. Från att ha varit ganska knivskarp i mina facit så har jag gått till en medioker 50-procentare. Och att chansa det kan ju vem som helst göra. Uppenbart att det är dags att spä på mina socionoma högskolepoäng i gruppsykologi och beteendevetenskap. Men inte just nu... för det är dags för Papi Mellos egen top-10. Er chans att få höja på ögonbrynen och slunga tillbakakakor på er queerfarbror. Svårast har det varit att hålla masken när ni vid fikabordet ondgjort er över Eric Gadd...
- Falling - State of drama
- En förlorad sommar - Rikard Wolf
- Vi kommer aldrig att förlora - Eric Gadd
- Heartstrings - Janet Leon
- Alibi - Eddie Razaz
- Rockin' the ride - Army of Lovers
- Heartbreak Hotel - Yohio
- Bed on fire - Ralf Gyllenhammar
- Breaking the silence - Terese Fredenwall
- Dumb - Amanda Fondell
Och i och med det så stänger vi butiken i väntan på den stora ESC-finalen i maj. Väl mött då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar