Vemodet sveper in över vår lilla stad, där vi levde och älskade... Vår fiktionära familj med Plura, Måns och Maria har lämnat pergolan för den här gången. Och uppbrottet kändes mer i en kylslagen själ än när köket på Kaptensgatan stängde.
Precis som när man läser bokserier från en författare med samma huvudrollsinnehavare, blir till slut innehållet underordnat den familjära känslan som infinner sig. Man fattar tycke för personerna och vill följa och vara delaktig i deras livsöden. På så sätt har det känts när man kunnat bänka sig framför TVn på lördagkvällarna och förnimma livets mest existensiella essenser - mat, dryck och värme. Och framför allt just det här med värmen... är så utled på att ständigt gå omkring och frysa - det tar så mycket energi och levnadsglädje. Och för varje år som går så tär det mer och mer på humör och lynne. Det är verkligen ett understatement när jag säger att jag hatar den här klimatzonen, jag är inte gjord för detta.
Nåväl, vårdagjämningen passerade i veckan - förvisso obemärkt på termometerns kvicksilver som verkar gilla att gå back hela tiden, men ändå. Man kan trots allt ana ett bättre liv ute i periferin och längtan till ljumma skärgårdskvällar växer sig allt starkare. Om gud är god så vill han att sommaren 2013 blir den torraste och varmaste i mannaminne. Burn motherfucker!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar