Det fanns de som hoppades på mer frekventa uppdateringar här på bloggen i och med att jag ofrivilligt kedjades vid detta hem. Tyvärr... jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om - mitt liv är ganska händelsefattigt just nu. Och varje liten ansats till truppförflyttning är ett smärtsamt och enerverande projekt i sig som kräver sin planering.
Om det fanns några sekunders omotiverad eufori där i måndags kväll över att få bocka av gipsning och kryckor på the bucket list så är den som bortblåst - jag hatar fan de här kryckorna. Jag hatar valkarna och blåsorna i handpalmarna. Jag hatar att allt blir så komplicerat, och mest av allt hatar jag ovissheten. För när de första dagarnas chocktillstånd lagt sig så slog det mig att det gick ju inte att få ut något vettigt av läkaren med det inte allt för svenskklingande namnet där på kvällen. Så egentligen har jag ingen aning om hur bra eller illa det egentligen är - jag har ingen prognos på hur lång läketid som väntar. Jag vet inte ens om jag är sjukskriven eller inte. Ska tillbaka på tisdag och träffa någon Sabir Khudir - i kallelsen står det att det finns möjlighet att beställa tolk. Vet i fan om det inte vore bättre om det stod att "hör av dig om du tror att vi behöver en tolk".
Är du rasse Jimmy? nej, bara reflekterande över den rådande världsordningen, och jag hyser den största respekt till läkare och deras kunskaper. Jag tror nämligen inte att man bara kvitterar ut en läkarlegitimation på posten så där. Men som patient så skulle det underlätta om det gick att kommunicera lite. Ambitionen är att vara tillbaka i jobb så fort som möjligt men jag måste veta lite mer. Att bara ta sig ut till Gärtuna är inte det lättaste, dessutom ska det duschas och tvättas enligt rådande hygienkrav. Såg förresten folk som genomför maror på kryckor - hur är det möjligt? Bara att ta sig ner till centrum och ett varv där gör mig sjöblöt och helt utmattad.
Nä, det här var banne mig ingen höjdare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar