Har det senaste två åren lite på avstånd följt Alexander Bards senaste projekt Gravitonas och sett hur de utvecklats i positiv riktning. Egentligen inte så mycket att säga om det, catchy modern pop med electroinfluenser och smarta melodislingor - ja, ni vet - Bards signum.
Och det är just det som är så fascinerande med den människan - Inte bara för att han är (och det kommer visa sig än mer postumt i framtiden) en av de viktigaste innovatörerna inom svensk musik tillika provokatör och klädsamt galen. Utan också för den fingertoppsförmåga att hela tiden utveckla sig utan att ge avkall på sitt musikaliska signum. Du hör oftast direkt när en låt är producerad av den skäggige shortskillen - men genialiteten ligger i de små tidsenliga looparna som nästan alltid lyfter låtarna i en nutida samklang.
De flesta människor stannar någonstans där runt 40-årskrisen och förkovrar sig istället i det man kan, det som känns tryggt och det som alltid har funkat. Jag menar, när prövade Per Gessle ett fjärde ackord utöver de tre som han kan. När slutade Peter LeMarcs hjärta att smärta och när bytte Jerry Williams hand från höger till vänster öra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar