tisdag 31 augusti 2010

jimmy drygo





Papi jobbar natt den här veckan... första gången sedan mars, och jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag lade in detta i schemat. Jag menar, jag mår ju som bäst och är mest kreativ under eftermiddags/kvällspassen - och dessa är det ju ingen huggsexa om... snarare tvärtom. Det är nästan lite hjältestatus att plocka dessa. OBS! nästan sa jag... Vad jag däremot vet är att dessa djävulsveckor påverkar mitt lynne rejält åt minushållet. Vresig, fräsig och stundtals spydig i mina kommentarer. Därför är jag mest tyst - man har ju det som Laura Branigan sjöng om en gång... self control. Nu vet jag ju dock att ni läsare hyser en viss förkärlek till att jag drar på mig den dryga kostymen och spottar spe till höger och vänster. Därför är detta inlägg till er.

Kom precis att tänka på hur jag faktiskt för en sådär 7-8 år sedan uppskattade nattpassen - nästan så att de var lite spännande. Men det var då... hur tänkte man...

Nåväl, detta inlägg hämtar sina ingredienser från reflektioner på Esters och min promenadväg till hennes dagis. Hållplatserna är utmärkta på översiktsbilden ovan. Häng med!


1. IDOL-GRAFFA






Hur tänker du nu Papi? Jo, dels är jag ju som jag tidigare berättat lite kluven till det faktum att jag sedan barnsben varit dedikerad till hiphopen och dess artuttryck. Målade själv en del i unga år och vet hur viktig expressionismen är för dess utövare. Parallellt med detta så är jag ju en vän av ordning som uppskattar arkitektur, infrastruktur och stadsplanering - Ni förstår, det blir ju en rejäl krock. Hur som helst så känner jag att det trots allt måste finnas vissa kvalitetsramar kring dessa nattliga konstnärsyttringar. Och ovanstående exempel är som hämtad från en Idol-audition - ni vet, de där männsikorna som är så förblindade av sin egen självgodhet att de inte hör hur satans illa det låter. De borde helt enkelt inte dykt upp över huvud taget, och någon borde ha stoppat dem redan på hemmplan. Exakt så är det med ovanstående piece. Det är så satans jävla fult gjort att det borde utlysas spöstraff på torget för att man skändar hela hiphop-kulturen så grovt. Den vita väggen var 10 gånger coolare än detta trash.


2. HÅRRESANDE





Ta en titt på lokalen ovan... Och då tänker jag inte på den ser ut som ett fängelse, för så ser alla näringslokaler ut i den här stan. Hade det funnits ett nobelpris i affärsstrategier så hade jag nominerat det här stället och dess ägare bums. För här har man verkligen tänkt till. Antagligen har man sonderat terrängen, gjort marknadsunderlag, räknat på tillgång och efterfrågan... ja, you name it. Jag menar, hur genialt är det inte!! De senaste 16 månaderna har lokalen inhyst två olika möbelaffärer som konkat rejält - vilket vem som helst hade kunnat räkna ut med ärslet. Då tänker uppenbarligen nästa hyresgäst till lite och öppnar en... MÖBELAFFÄR!! ...men det stannar inte där - han har analyserat och gjort en träffsäker diagnos på vad de andra näringsidkarna gjorde för fel. Nu för tiden kör man ju en combo för gods sake, fattade dom inte det? Därför öpnnar vi även upp något som Södertäljeborna skriker efter... EN SATANS JÄVLA FRISÖR!! Om jag hade varit konspiratoriskt lagd så hade jag nästan funderat på om Rickard Herreys dansstudio som låg där en gång i tiden döljer någonting annat mer än vansinne...



3. Manãna Manãna





Våren 2009 började ägaren till Dalparkskiosken riva sitt livsverk för att, likt fågeln Fenix resa sig ur askan och med ny kostym leverera ett sprillans gatukök i två plan - både ut mot Dalgatan som förut, men också mot den populära Dalparken på baksidan som är ett uppskattat tillhåll för dagis, dagmammor, soldyrkare, picnic-gäng, kubb-spelare... ja hela faderulan. Hur smart som helst eftersom tanken är att man även ska kunna servera sallader, baugetter, och andra enklare tilltugg - som gjort för parkliv. Observera att jag skriver att "tanken är"... För nu när vi kliver in i höstmånaderna 2010, nästan ett och ett halvt år senare så är skiten fortfarande inte färdigbyggt. Jag närde en svag förhoppning där under våren 2009 att det nog fanns en möjlighet att de skulle hinna klart till sensommaren samma år. Tydligen inte. Mina preferensramar för hur lång tid det tar att bygga ett gatukök har ställts på både kant och ända. Eller så är det så enkelt att den har duden inte har särskillt bråttom. Det kanske är så befriande att han helt enkelt driver en affärsrörelse för skojs skull... Jag skulle i alla fall tycka att det vore skoj om man kunde ha köpt sig en mackis de gånger man hängt med Ester i parken.

Samtidigt så är jag väl medveten om att jag lite provocerande faktiskt kastar sten i det berömda glashuset just nu. Som hälftenägare till en liten byggnad ute på Torö så är jag ju faktiskt väl medveten om att det tar tid att få klart ett litet grönt hus... Han är säkert en drömmare med tummen mitt i handen likt undertecknad.

4 kommentarer:

ette sa...

härligt, då kan du ringa och terrorisera jani på nätterna.

Jrb sa...

jani vem?

ette sa...

du brukade ringa honom på nätterna för några år sen, så man inte fick sova!!

Jrb sa...

låter som ett kul förhållande...