Man lär sig verkligen så länge man lever - härom kvällen fick jag ge prov på mina extravaganta naturkunskaper, odlade i en naturfamiljs outömliga förråd av erfarenheter.
Hade gått ner till favoritställe vid stranden för att utföra den traditionella rit som kvällskissningen innebär, när jag hajjar till. Eller kanske snarare är på väg att lägga en kacka i brallan, hårfint. För i gräset lyser en ilsket skarp diod - gravt malplacerad.
Vad fan är det här tänker jag skarpt - Har svärfarsan tappat någon av sina skumma manicklar eller är det någon slags detonator... (jag vet, jag läser alldeles för mycket böcker och alldeles för mycket fel böcker...)
Det blev till att rusa upp till den tappra skara som fortfarande var vaken med andan i halsen för att förkunna att ryssen är här igen... jag fick lite menande blickar och ett par tafatta försök att släta över min mycket talande dumhet när sanningen sedan uppdagades.
EN LYSMASK.
Så nu har man sett en sådan också...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar