Skönt... har precis klarat av julens förpliktigande i form av medmänsklighet och goda gärningar - så nu kan jag dra på mig den dryga kostymen och vara som vanligt igen. Den klär mig.
Var i väg till den smått ghettofierade stadsdelen Rosenlund - där torra drakar, knivmördare, spandexryttare och Johan Glans samsas om utrymmet - för att hämta mitt flickebarn. På köpet fick jag två intressanta skådespel att addera till minnesbanken. Först en äldre kvinna med ett ännu äldre skrynkel som jag misstänker var hennes mor. Fascinerat betraktade jag hur hon faktiskt hade större kommuniceringsproblem än vad jag själv har med mitt trotsbarn. Vet inte om modern bara jävlades eller om hon faktiskt var så dement som scenen påvisade. När jag lämnade den teatraliska utescenen så stod dottern och skakade den lilla kvinnan och förkunnade med hög röst " att snart bär jag hem dig om du inte kan bestämma dig!! du bor inte i det här huset!!!"
Det slog mig också att så snart man klarat av ungdomsåren på Ester så står jag väl själv där och skakar min egen mor i ren frustration. "Nej!! Du behöver inte handla fler saker bara för att det är extrapris!!"
I nästa Lars Norén-scen så uppdagades ett intressant drama där huvudrollsinnehavaren, iklädd en sketaful djurgårdsmössa, höll på att begå lustmord på sin fru som kört fast bilen i en snödriva. Och eftersom han själv var äldre och svagare än vad hans mandom tillät så fick det gå ut över den arma kvinnan som förskrämt fick sitta inne i bilen och nervöst tokvarva den både framåt och bakåt. Elak som jag var så lät jag dramat fortgå en stund innan jag likt Fantomen klev in som en handlingens man. Som en furie skyfflade jag bort snö motsvarande en flygplats och puttade med en hand bort riskokaren - gubbfan undlät sig ett tack innan han hoppade in i bilen och fortsatte med sina utlägg mot kvinnan som sjönk allt djupare ned i sätet.
Men vad mer att vänta sig från en Djurgårdare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar