Vi torde kanske vara luttrade och vana. Juletid har på senare år i flera fall varit sorgens budbärare - så ock i år. Det var inte annat än att det sved i hjärteroten av att behöva vakna upp igår och mötas av beskedet att Sjöbodarna vid Ankarudden brunnit ned till grunden under morgonen.
Vårat vattenhål, vår gastronomiska samlingspunkt under de underbara sommarmånaderna finns inte mer. Porten ut mot havet och Landsort fattas nu sin transithall. Tragiskt är ordet.
Åke och Lotta låter dock meddela under dagen att deras ambition är att likt fågel Fenix låta sin skapelse resa sig upp ur askan. Och alla frivilliga med en hammare i handen är välkomna ned när vårens första blommor tittar fram ur snön.
Men just nu sörjer vi och våra tankar går till det strävsamma krögarparet.
1 kommentar:
Ja, ibland undrar man VARFÖR...tänker och känner med dom som fick sitt livsverk nerbrunnet. Tänker också på er som haft detta som sin gröna lunga. Positivt ändå att återuppbyggnad ska ske.
Skicka en kommentar