Klockan klämtar i sen afton

"Opportunister gå hem. Ni var aldrig min vän. Och vem behöver väl livströtta poser. Det ni stödjer för dan skall ni snart lämna kvar, för ni driver dit vindarna blåser..."

Klockan slår ett ödestungt slag för att minna oss om vår litenhet jämtemot årstidernas skiftningar - snart dags att vrida visarna tillbaka till det som så betungande kallas för vintertid. Ett djävulens påfund för att tukta nordmännens minsta tillmäle av livsglädje.

Tidigare i eftermiddags slog klockan 39 gånger på ett kylslaget Enavallen med en ton ack så livlös. 39 gånger... ett slag för varje år som passerat sedan Kronobergs stolthet tog klivet upp i svensk fotbolls finrum - en bragd i sig för det lilla kvarterslaget från stadsdelen Öster i Växjö, och än större skulle bragden te sig då det inför sista omgången i 1968 års allsvenska fanns 5 lag med möjlighet att knipa guldet. En sannsaga direkt hämtad från Rekordmagasinet då krutröken skingrats och Stig Svenssons mannar stod som segrare på bättre målskillnad. Hittills har denna saga att ett nykomlingslag vinner guld aldrig upprepats - och betänk att Öster detta vinstår bara ledde serien en enda gång - och det var efter just nämnda sista match.

Men allt detta är svunna tider på gulnat minnespapir - mina egna klippböcker bär spår från min egen barndoms besök i Småland hos mormor och morfar. Jag hittar allt från klisterbilder, jubileumskort med stämplar, barnkepsar och t-shirts till de obligatoriska utklippen på mina alldeles egna hjältar i form av Teitur Thordarsson, Greger Hallén, Lill-Damma Mattsson och K-G Björklund. Jag tittar på de gamla matchbiljetterna med den gamla Domus Sport-loggan printad. Jag tänker tillbaka på hur jag upplevde Värendsvallen som den största arena jag någonsin sett och hur jag försökte klippa gräset likadant med handgräsklipparen på fotbollsplanen ute vid torpet.

Men vem är jag att sitta här i nattmörkret och gräva ner mig i en fotbollsklubbs öde. Från och med i morgon startar återtåget och som lokförare utnämnar jag härmed odiskutabelt oss supportrar. Vi stod upp under hela årets motgång och tog emot den ena käftsmällen efter den andra...Ja nere i Åtvidaberg så fanns det till och med en fadd lukt av amoniak i det som slungades mot oss. Men vi stod upp - precis som vi gjorde i Enköping idag. Vad styrelse, tränare och spelare har sysslat med tänker jag inte fördjupa mig i. Det går att finna på pränt på sidan 346 på SVT-text - no doubt.

För den med anlag för dödgrävarhumor så får man väl ändå tillstå att Öster levde upp till ett av årets uttalade förväntningar. I och med degraderingen från Allsvenskan förra året så lovade man ju att denna sejour i superettan bara skulle bli ettårig - och tänka sig...ja det höll man ju.

Slutord: Dagens Öster är ett oinspirerat lagbygge som liknas med en främlingsregion, med all rätt. Spelet är smånätt och duttigt utan intentioner och linjer - bara bollen spelas med one touch så är allt bra. Lagdelarna pratar inte med varandra och de olika kompetenserna är felkonstruerade. De flesta bollarna fördelas i sidled utan någon som helst rörelse i djupled. Man vrickar, vrider och vänder under den tid som man inte ägnar åt att gnälla på domaren eller sinsemellan - kreativt så det förslår. Det mest skrämmande är att flera av dessa, i detta mått mätt överbetalda importer är landslagsmän. Den trupp som Öster förfogat över i år måste vara en av de dyraste i Superettans historia - och med det i åtanke är slutresultatet bedrövligt, oproffsigt och skamligt. För mig kan ni kargt och hårt sagt dra åt helvete till nästa år, med ett undantag:

Emin Nouri - en småländsk produkt hämtad från Växjö Norra och senare de egna ungdomsleden. En 22 åring som spelar med mod, pondus och akuratess. En något så ovanligt som en offensivt lagd vänsterback - och jag önskar för allt smör i Småland att hans hjärta håller honom kvar, för det är däri framtidens försyn ligger: Hitta tillbaka till det "småländska liret" genom lokala angelägenheter med hjärta för byggd och spel...