Året är 1944. Inbördeskriget i Spanien är över, och diktatorn Francos fascister gör sitt bästa för att utplåna de sista republikanerna. 11-åriga bokmalen Ofelia anländer med sin gravida mor till kapten Vidal, mannen som ska bli hennes styvfar. En känslokall ledare som för ett ständigt krig mot de rebellstyrkor som gömmer sig i traktens skogar, med lågt intresse varken för flickan eller sin nya fru.
En närliggande labyrint blir hennes tillflykt från det ovänliga läget där hemma. I sin hemliga förtrollade värld i labyrintens mitt möter hon en faun med tvivelaktiga planer för Ofelia och hennes lillebror som är på väg. Hon får veta att hon är reinkarnationen av en sedan länge försvunnen prinsessa, och för att återkomma till sitt palats och än en gång blir odödlig, måste hon genomgå en serie svåra uppdrag. Låt dig inte föras bakom ljuset av den Narnia-doftande premissen, Guillermo del Toros sagoberättelse är allt annat än barntillåten.
Ivana Banquero som Ofelia bär upp filmen i en förbluffande mogen prestation, och får starkt medhåll av de vuxna skådespelarna i den verkliga världen - en värld som fokuseras minst lika mycket som Ofelias imaginära. Detta främst genom skildringen av Vidal, en hänsynslös och sadistisk grinolle som balanserar på gränsen till galenskap när hans fiender kommer allt närmare (tänk Brando i ”Apocalypse Now”).
Labyrinten är dock Doug Jones lekplats fullt ut. Skådespelaren verkar trivas i att inte visa sitt ansikte på film till förmån för att förkroppsliga överjordiska varelser; förutom faunen är han även den obehaglige The Pale Man. Jones gör även Abe Sapiens i ”Hellboy” och Silver Surfer i ”Fantastic Four 2”. Hans två karaktärer i ”Pans labyrint” är vitt skilda, men båda inger gåshud så fort de uppenbarar sig.
Del Toros vuxensaga är både skrämmande och oväntat blodig. I den hårda, kyliga verkligheten står makt och maktlöshet i centrum, och skräcken finns även i de magiska fantasiscenerna, men de inger huvudpersonen också en stor gnutta hopp som med tanke på omständigheterna gör flera scener ohyggligt rörande. Regissören har inte gjort det lätt för sig. En spansktalande film med okända namn är förvisad till bioreleaser i smal skala och en och annan filmfestival, vilket är synd – det här är en underdog som måste ses.
a-k mumlade något föraktfullt om fantasygenren och att hon minsann var trött, därför fick undertecknad häpnas över denna vackert filmade saga mol allena. Fantasy är av underordnad karraktär i denna historia och själva sagan lämnar stundtals mer att önska - istället är det persongalleriet och de famösa cinematiska vinklingarna som hänför.
Betyg: 4/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar