Cliffhanger!

undertecknad redo för avfärd - av någon jävla anledning iklädd ett
blått gymnastik-linne... tjoho, jag är med i det blåa laget!!

Året var 1993 och ter sig nu avlägset, med ett skimmer av en svunnen tid. På radion spelades Stakka Bo med Here we go again och på den vita duken kämpade Sylvester Stallone som besatt i Cliffhanger. Just dessa två ingredienser skulle visa sig spela en avgörande roll från den episod i Papis memory lane som detta inlägg hämtas ifrån.

Papi läste 80 poäng fritidsledare på Häjgabörg, hade ett kraschat förhållande och en tokdeff på 22 kg under två och en halv sommarmånad i bagaget när han landade vid Storulvån i Jämtlandsfjällen. På programmet stod en veckas strapatser i nyinköpta vandrarkängor och armékläder vilket snart skulle bytas mot plastiga regnkläder. Mina medresenärer var det tighta gänget från F1 klassen, en samling individualister med allt från bohema drag till narcisstiska gitarr-ambitioner a la Yngwie Malmsteen. Men också ett persongalleri som har etsat sig fast på min interna hjärnbalksdisc. Those were the days - är det någon skolperiod jag minns med glädje så är det just denna, väl medveten om att tråkiga fragment alltid har en tendens att falla bort. I utbildningen ingick så många vildmarksexpeditioner - allt från sommar- och vinterfjäll till lägermetodik och kanotledarutbildning. Tillfällen då så vitt skilda personligheter svetsades samman och tvingades lösa utmaningar och uppdrag. Damn! vad kul vi hade...

Nåväl, det som senare skulle komma att kallas för hellsweek efter dåvarande justitieminister Gun Hellsvik inleddes med bästa tänkara upplägg. SJ tog oss nästan ända fram till dörren av fjällstationen Storulvån där vandrarhemslogement och en restaurang med rättigheter angav tonen för en trevlig uppstartskväll. Vädret var klart och ljummet och i luften kunde man känna spänning och förväntan. Även morgonen därpå lovade gott och det var en optimistisk trupp som efter frukost traskade iväg med sång och skratt - jomenvisst närmare Lackalänga än så här kom vi aldrig... Efter en förmiddag som erbjöd både närkontakt med renar och den friska känslan av att dricka vatten direkt ur fjällbäckar så tornade mörka moln upp vid horisonten. Sedan gick allt fort och helvetets portar och förgård öppnade sig. De tappras skara avancerade målmedvetet med raska steg mot Blåhammarens Fjällstation - en sanning med modifikation skulle det visa sig, för här skulle det minsann tältas. Den kvällen somnade de flesta fort i sammanbiten tystnad som endast avbröts av gruppens kristna del som med tungomål åkallade guds förbarmelse och medömkan... Dessvärre hade Gud annat att göra den natten, ja faktiskt de kommande fyra dagarna som ställde alla sakers udd på sin spets. Efter en och en halv dags regnande utan ljusning insåg de flesta att det nog inte blir bättre än vad man gör det till och bestämde sig således för att ignorera vädrets sakrala makter... Here we go again blev ett mantra som upprepades i alla dess former och kodordet för gruppens machos blev: "-Who are you?" "- I'm Cliffhanger". Ok, den gamla klyschan från Häjgabörgs biljardbord, "Pool Plisch" smög sig också in i bland.

Efter två nätter med blöta tält, kläder, fötter... ja allt, så lämnade vi fädernäslandet och vek av in i fiendeland - Norge. En skeppare med alla karaktäristiska drag som ingår i skeppar-kitet, dvs. krans, pipa, vegamössa m.m tog oss med van hand över Essandsjoen för en dramatisk landstigning ett par stenkast från Nedalshyttan Fjällstation. På fast mark meddelades det glädjande budskapet att natten skulle tillbringas under tak. Jubel och krigsdans och norrmänen hade väl sällan sett ett par så glada svenskar som äntrade bastu och pilsnerkyl.

Nästa dag fortsatte färden - likaså gjorde regnet... Men stärkta efter en natt i bolster bekom det oss ringa och med nytäljda vandringsstavar tog vi oss tillbaka till fosterjord och mylla. Framför oss tornade snart nästa utmaning upp i form av det ökända Ekorrpasset. Ett månlandskap med utkastade jättestenar, på hög höjd dessutom. Valmöjlighet fanns här att ta sig runt passet för den som tvekade över sin fysiska status. Ett alternativ som aldrig var aktuellt för Team Cliffhanger (jag själv, Peter J, Nille Peart, Crippe Cropp och Yngwie Blom) - ett våghalsigt beslut som starkt skulle motarbetas av meterologiska krafter i form av... jo just det... det alldagliga och vanligt förekommande augustisnöstormandet. En upplevelse över det vanliga som tärde hårt på redan utsatta kroppsreserver:

hårt tärda Cliffhangare en härlig dag i augusti 1993


Men ekorren den lilla squirreln hade inget att sätta emot Stakka Bo's gossar och efter en kaffepaus i en ödslig bergsstuga, förövrigt samma stuga som två fjällvandrare förolyckades i efter att ha blivit överraskade och insnöade i ett par år tidigare så fortsatte jakten efter bekvämlighetstrojkan som nu var halvvägs på väg mot Syllarnas Fjällstation. Framåt kvällningen var vi ifatt dem och nådde fram till lägret som var uppslaget en bit utanför stationen. Den trötta och nerkylda trojkan såg dock ingen tjusning i ännu en blöt natt i tält och med fortfarande starkt minne av lyxen i Norge checkade de helt sonika in på sovloftet. Innovativt med en hänvisning till att skicka en faktura till Evangeliska Fosterlands Stiftelsen. Detta var våra kamrater till viss del ovetande om, men som sagt - det man inte vet lider man heller inte av... Därför övervägde den balsamerande känslan av frid över en kall pils och en bastu det dåliga samvetet för våra blöta vänner i tältet.

Sista dagen på vår "Långa färd mot gryning" bjöd på en överraskning - Gud var tillbaka över nordliga breddgrader och hälsade oss godmorgon med långa varma solstrålar. Därför blev den avslutande strapatsdagen ett glatt minne med sång i glada vänners lag över vindlande broar och spångar som betvingade den vilda fjällforsen.




Efter Häjgabörg-perioden spreds klassen för vinden och ingen eller ringa kontakt har tagits mellan de gamla camparna. Därför känns det extra glädjande att genom Peter J ha fått tag på detta fotomaterial samt genom facebook kommit i kontakt med Nille och Ola igen. Tillsammans är vi inne på att rodda ihop en minnenas kväll i februari nästa år och göra like old folks do - vältra oss i det förgångna. Länge leve Ginschan!