Jaha...vad levererar er enda objektiva infokanal till verkligheten idag då? Jo - Papi, den forna löparkungen proppsar på att folk går man/kvin ur huse på söndag.
Mangrant sluter vi upp tillsammans uppe på Engelbrektsåsen, Kusens backe i folkmun, och hejjar fram våra svart/gula hjältar från stolta Enhörna IF. Erik Sjökvist, Kristian Algers och Lars Jonsson (nej, inte svärfarsan) har lovat att ge bröldanskar, finnpack och gayguttar vad dom tål.
Starten går klockan 11.00 - kan vara bra att veta.
Tänkte att vi skulle bli snäppet kulturellare nu så här innan oktober år över till november. På något pragmatiskt sätt så känns det lite bekvämare att tillfredställa just det behovet när det är lite mörkare, kallare, våtare och äckligare ute...
Teaterföreställningen om Apan Papan har äntligen haft premiär och recensioner från den samme går att läsa nedan. Enligt Tam-Tam gruppen (flyktigt får jag någon slags Fantomen-erinran...) så är 3 speldatum klara - tråkigt nog bara på västkusten. Men tjatar vi bara tillräckligt på våra kommunvalda kulturattacheér så lägger de säkert upp ett fett resetraktamente.
Noterbart för er som kommer från Södertälje: Uppvakta förslagsvis Tom Tits i det här ärendet, då kultur & fritidskontoret har som policy att sitta med armarna i kors och vänta på att just denna instutition ska agera - bara ett tips alltså.
HYLTEBRUK (text hämtad ur Hyltebruksbladet)
I lördags bjöd Tam-Tam teatern på ett hisnande äventyr då barnen fick följa med världens första apstronaut ut i rymden.Det blev mycket spänning, skratt och engagemang bland barnen då Tam-Tam teatern var på besök på biblioteket i Hyltebruk. Föreställningen handlade om Apan Papan vars högsta önskan var att få åka ut i rymden och bli världens första apstronaut.Trots varningar från bästa kompisen Robertsson och andra hinder på vägen i form av hungriga krokodiler och förmaningar från den Vise Apan trotsar Apan Papan detta och når till slut sitt mål.
Föreställningen lockade till många skratt även bland de vuxna och efter den halvtimmes långa föreställningen verkade barnen mycket nöjda.– Det som var mest spännande var att det var så fint i rymden, sa Saga Pettersson, 5 år från Torup.Skådespelarna , Micke Dahl och Reine Johansson, var också nöjda efter lördagens premiär.– Vi fick en otroligt bra respons från barnen. Vi kommer gärna tillbaka till Hylte igen, sa Micke Dahl som spelade Apan Papan.Duon har sitt säte i Varberg och turnerar runt med föreställningen som bygger på en barnbok av Mathias Johansson.
Och att det finns budskap är det ingen tvekan om.– Det handlar om att bejaka sina drömmar och våga tro på dem oavsett vad omgivningen säger, sa Micke Dahl.Och Reine Johansson som spelade Robertsson instämde.– Vi visar också att man kan vara olika. Vi är två olika typer jag, Robertsson och Apan Papan. Jag är den som kanske håller tillbaka mer medan Apan Papan är den som har mycket drömmar.
...men annars var det en ok helg.
En helg som inleddes i fredags då idoljuryn äntligen var komplett - Clibbeti Clabbe var tillbaka! I och för sig så refererade han ifrån en soffa på Lovisinsgatan i Södertälje... men ändå. Guda-Clabbe dök alltså förbi för att inspektera sin guddotters framsteg - för att hålla sig väl med inspektören bjöds han således på en något rinnig köttfärspaj med tillhörande sallad. Vid åtta-tiden var det alltså dags för tidigare nämna event och till det knaprades det baugette, lagrad ost från Falbyggden och argentinskt rödvin (Chakana) av den relativt nya bonarda-druvan. Druvan har historiskt varit den näst vanligaste i Argentina, efter malbec, men har mest använts som bas i blandade viner eller bordsvin. Bonarda ger något lättare röda viner med en mycket mjukare smak än cabernet sauvignon och malbec. Dock ett litet minus för en svag pigmentering på läppar och tunga.
Som vanligt målades en minnespalett upp då den stundande ATM-kryssningen kom på tal. A-K fnissade roat över våra historiska tokigheter, kanske mest över det misslyckade försöket att byta ut den svenska flaggan mot en inhandlad Jolly Roger i Mariehamn. Det är lite skillnad på impregnerad flaggduk och satin - specielt en stormig höstnatt på Ålands hav. Av de båda flaggorna såg vi intet mer. Utöver detta så bokade vi in en inköpsresa i viltkött till godsägaren intill Engsholms slott nu på onsdag. Det är Clabbes bror Miko Juhani som styrt upp en hook i adelskalendern - fråga mig inte hur.
Lördag - gick dels i sorgens tecken då Papi begav sig till Enköping (se annat inlägg). De övriga 66% av familjen tog tillfället i akt och begav sig till Bodastigen för att träffa mormor och morfar. Det gick dessutom rykten om att favoriten falukorv med pepparrotssås låg och puttrade i grytorna. Dessutom så skulle DJ kolla om hennes jeep stod kvar ute på gården - det gjorde den. Kvällen var lågmäld och lugn - DJ's natt-rave började sakteliga ta ut sin rätt och Mami gick därför och lade sig direkt efter Babben och Company på TV. Ingen av husets kockar var i tjänst så Minako fick stå för menyn... det fick väl gå an... Papi hade lite reservkraft i ena gluteusen och begav sig därför iväg till Dalmasca för lite ökenjakt.
Söndagen mötte oss i vinterskrud - åtminstone på urtavlorna. DJ hade hållit sig lite lugnare denna natt, men klockan halv sex fick det vara nog och således blåste hon morgonrevelj. Utmattad stapplade Mami upp med flickebarnet och paketerade in henne i sittvagnen. Nu skulle det brännas överflödsfett och en långpromenad tog sin början. Papi förunnades med sömn vilket han senare på eftermiddagen betalade tillbaka genom att släpa iväg DJ till farmor och farfar. Ny vända till Bodastigen där vi har internerat större delen av närsläkten. (Papis bror med familj bor där också). Efter att ha avpoliterat DJ hos fäderneskapet så prövade löparkungen sina stappliga ben efter sjukdomsperioden - det gick sådär, och var nog en ganska dum idé. Just nu mår han lite tjyvens igen - får dessvärre nog bli en sjukdomsdag till, trots att det svider ekonomiskt hårt då det är ytterligare en natt som förvandlas till 80% dag, ersättningsmässigt. Men hälsan får kanske gå först, observera kanske...
Japp ännu en helg i Bollibompa-land. DJ har precis lagt sig efter bad och fem myror är fler än fyra elefanter. Lugnet har åter lägrat sig över krigszon Lovisin.
Klockan slår ett ödestungt slag för att minna oss om vår litenhet jämtemot årstidernas skiftningar - snart dags att vrida visarna tillbaka till det som så betungande kallas för vintertid. Ett djävulens påfund för att tukta nordmännens minsta tillmäle av livsglädje.
Tidigare i eftermiddags slog klockan 39 gånger på ett kylslaget Enavallen med en ton ack så livlös. 39 gånger... ett slag för varje år som passerat sedan Kronobergs stolthet tog klivet upp i svensk fotbolls finrum - en bragd i sig för det lilla kvarterslaget från stadsdelen Öster i Växjö, och än större skulle bragden te sig då det inför sista omgången i 1968 års allsvenska fanns 5 lag med möjlighet att knipa guldet. En sannsaga direkt hämtad från Rekordmagasinet då krutröken skingrats och Stig Svenssons mannar stod som segrare på bättre målskillnad. Hittills har denna saga att ett nykomlingslag vinner guld aldrig upprepats - och betänk att Öster detta vinstår bara ledde serien en enda gång - och det var efter just nämnda sista match.
Men allt detta är svunna tider på gulnat minnespapir - mina egna klippböcker bär spår från min egen barndoms besök i Småland hos mormor och morfar. Jag hittar allt från klisterbilder, jubileumskort med stämplar, barnkepsar och t-shirts till de obligatoriska utklippen på mina alldeles egna hjältar i form av Teitur Thordarsson, Greger Hallén, Lill-Damma Mattsson och K-G Björklund. Jag tittar på de gamla matchbiljetterna med den gamla Domus Sport-loggan printad. Jag tänker tillbaka på hur jag upplevde Värendsvallen som den största arena jag någonsin sett och hur jag försökte klippa gräset likadant med handgräsklipparen på fotbollsplanen ute vid torpet.
Men vem är jag att sitta här i nattmörkret och gräva ner mig i en fotbollsklubbs öde. Från och med i morgon startar återtåget och som lokförare utnämnar jag härmed odiskutabelt oss supportrar. Vi stod upp under hela årets motgång och tog emot den ena käftsmällen efter den andra...Ja nere i Åtvidaberg så fanns det till och med en fadd lukt av amoniak i det som slungades mot oss. Men vi stod upp - precis som vi gjorde i Enköping idag. Vad styrelse, tränare och spelare har sysslat med tänker jag inte fördjupa mig i. Det går att finna på pränt på sidan 346 på SVT-text - no doubt.
För den med anlag för dödgrävarhumor så får man väl ändå tillstå att Öster levde upp till ett av årets uttalade förväntningar. I och med degraderingen från Allsvenskan förra året så lovade man ju att denna sejour i superettan bara skulle bli ettårig - och tänka sig...ja det höll man ju.
Slutord: Dagens Öster är ett oinspirerat lagbygge som liknas med en främlingsregion, med all rätt. Spelet är smånätt och duttigt utan intentioner och linjer - bara bollen spelas med one touch så är allt bra. Lagdelarna pratar inte med varandra och de olika kompetenserna är felkonstruerade. De flesta bollarna fördelas i sidled utan någon som helst rörelse i djupled. Man vrickar, vrider och vänder under den tid som man inte ägnar åt att gnälla på domaren eller sinsemellan - kreativt så det förslår. Det mest skrämmande är att flera av dessa, i detta mått mätt överbetalda importer är landslagsmän. Den trupp som Öster förfogat över i år måste vara en av de dyraste i Superettans historia - och med det i åtanke är slutresultatet bedrövligt, oproffsigt och skamligt. För mig kan ni kargt och hårt sagt dra åt helvete till nästa år, med ett undantag:
Papis husgudar, Nike, celbrerar 90-talet genom att släppa ett "Fallen heroes-pack". På bilden ser ni de smått geniala Vanilla Ice Nike SB Blazer, och ha-begäret finner inga gränser. På en retroskala graderad till 10 så är detta ett par 9:or - word!
"Paketet" ska tydligen även innehålla editioner för Milli Vanilli och MC Hammer - dessa går att beskåda hos Hypebeast.
Rätt typiskt - DJ:s kusins pappa - dvs. Primma var ju nyss över i staterna i ett lakejärende för och åt AZ. Jag är inte riktigt säker på vad han sysslar med, men om jag får gissa så vårdar och underhåller han de "lukruativa" avtalen med MERCK... alternativt så har han öppnat en joint venture-korridor för Balkanländerna... men det är mest ett vågat fabulerande. Hade jag vetat detta så hade han självklart fått idka orange shoebox-handel i någon gränd och succén på den stundande ATM-kryssningen hade varit given.
Nu får ett par helvita AirMax upprätthålla ordningen i stället.
Den initierade vet ju om att Papi jobbar en hel del med framdrift och förbättringar på sin arbetsplats, det är därför han med viss fascination och förundran konfronterats med designen på ett flertal barnmuggar i plast och dyl. (oavsett om de är öppna eller försedda med pip)
Av någon anledning så är själva plastens knutpunkt förlagd till undersidan på den välvda bottenplattan. Tekniska detaljer som berör föga - det som däremot berörs är min dotters oförställda upptäckarlusta... om och om igen. Den där knoppen är ju så spännande... måste titta om den är kvar... vilket dagligen föranleder ett "oooj! kålla!"
Och då är det bara att plocka fram disktrasan för att få bort mjölk, juice eller vatten från bord och golv.
(utdrag ur boken "dagar med Ester")
...presentera mina allra bästa vänner just nu, och cirka tre månader framåt. Tillsammans kommer vi att se till att sagan fortsätter.
det glädjer mig också att Square äntligen visar upp lite gammal hederlig chauvinistisk humor.
Föregående inläggs vomerande eldade upp undertecknad så till den grad att han i rask takt levererar ytterligare ett hat med sprut-kaskad-känsla. Med andra ord ganska tillfredställande...
Sverige är i många hänseenden ett framgångsrikt i-land med hög teknologisk status. Vi anses ha ett behaviour som är korrekt med finess - vi vet helt enkelt att föra oss. Men det finns ett stort MEN!
Och detta "men" sänder oss direkt tillbaka till neandertalarna, om inte ännu längre... Jag håller nämligen på att bli galen, och det är ren och skär förakt som jag sänder ut när jag nu proklamerar: LÄR ER GÅ FÖR HELVETE!!
Vi har gågator, trottoarer, promenadstråk, gångvägar - you name it... Och i hela den övriga västvärlden är det en självklarhet att man går till höger. Man håller till höger i tunnelbanan. Man står till höger i rulltrappan. Man promenerar i parken på höger sida. Man lämnar fri väg till vänster för mötande, allt är helt enkelt lätt, förnöjsamt och med låga krav mätt civiliserat. I Sverige då? Glöm det...
Det är nämligen lögn i helvete att få denna befolkning att bete sig ordentligt. Helt planlöst driver denna massa omkring utan någon som helst struktur. Titta bara på Stockholms Central under rusningstid - 8 farleder i båda riktningarna, gärna kors och tvärs där du i andra städer hittar två - en i vardera riktning. Titta på vilken mellansvensk stad som helst och förfallet är totalt. Här går man gärna 3-4 i bredd och tittar föraktfullt på den som man tvingat ut i körbanan eller på en lerig gräsmatta. Man kan ha en rak mötessträcka på 200 meter med fri sikt och ändå tittat förvånat på den som rättmätigt "inkräktar" och tornar upp framför en. Ska det vara så satans svårt att göra det lite enkelt för varandra? Tydligen...
Jag har inte ens lyckas förmå min egen omgivning, ja till och med min familj, att inse att ett samhälle bygger på samverkan och smidighet. Nejdå, suck och stön om man råkar påpeka det passande i att falla in i ledet för att släppa fram mötande.
Men jag antar att vi fortsätter som inget har hänt och låter våra turister återvända till sina hemländer med fascinerande historier om grottfolket i norr.
Papi har bloggat dåligt den här veckan, det ska medges men ibland kräver omgivning, arbetsgivare och familj sin beskärda del av den utsökta kaka som jag nu utgör...
Därför bjussar han på en söndagsblänkare under ett tema som han vet att ni gillar - ja, denna ödmjuka skapelse är till och med så storsint att det är han själv han sänker, sågar och dränerar ut.
Jag kan nämligen komma på mig själv - de få gånger som nu Griffen luftas och detta dessutom sammanfaller med mörker och skymning - att omedvetet och helt irrationellt utgå ifrån att alla vilddjur äntrar vägen från höger. Detta resulterar i att denne sk. erfarna fd. yrkeschauffören energiskt scannar av den högra vägrenen i jakt på glimmande ögon eller suspekta rörelser. Och det är väl först när jag sitter med ett vildsvin i knät och en älg i baksätet som jag beaktar en viss förändring i mitt körbeteende.
För övrigt så är veckans ord: Über Selectah - det har ni min välsignelse och tillåtelse att använda där ni tycker att det passar.
trollkarlen startar ett anfallDet är alltid med lite blandade känslor som tisdagarna nalkas undertecknad. Dels är alltid den där gäckande och förväntansfulla känslan påtaglig, men också de rent humanitärt sörjande...
Sörjande för andras olycka och tillkortakommande. Och bakom varje framgångsrik trollkarl så finns det alltid en hel stab av onämnda statister. Vi kan ta han Jani till exempel... Vad är det som får honom att dyka upp varje vecka bara för att utstå en timmes förnedring. Självplågeri eller ett ouppnåeligt hopp om att en dag lyckas med en dragning... Jag vet inte... det enda jag vet är att kvällens föreställning skulle få Sigfried & Roy att blekna. Joe Labero är inte ens inbjuden.
.jpg)
Ni vet den där lokalen på min gata som jag nämnde i bloggen den 9:e september... Den som jag såg som svaret på vår längtan efter det bästa av två världar...
Det sket sig!
Nu flyttar något så upphetsande som Södertälje Perukmakare in - man kanske skulle slå till på en. I övrigt så har den kommersiella statusen... eller man kanske ska benämna det som den livskvalitativa statusen på kvarteret... så har den sjunkit. McLovis och Libanesiska Cederträdet och i viss mån Tälje Kebab håller givetvis fanan högt. Din Dator och E-Cafét Ease fyller sin funktion och i viss mån den lilla botiquen för damkläder. Däremot så var det ett nedköp när inredningsbutiken Unikum ersattes av en fjärde salong för hår, kropp och naglar. Och låssmedsbutiken på hörnan gör väl ingen direkt glad - oavsett om de har handtag som blinkar i grönt och rött. Vidare så är knappast Boogie Lovers danspalats något man skryter om...inte heller krims kramsbutiken som jag aldrig lär mig vad den heter. Thaibutiken ska dock ha en eloge för att de alltid har Red Bull på hyllan.
Fick jag önska så skulle jag gärna se att en kvällsöppen bokbutik med ett sjukt urval av plockgodis och andra nödtorfter slog upp portarna...eller ja.. det går bra med ett 7eleven. Och när jag ändå håller på med en önskelista så trumpetar jag gärna lite för en exklusiv vinbodega, gärna med choklad och tryffel därtill. Vidare så skulle en delikatessbutik med inriktning på ost fylla en viktig funktion i Papis liv i sus och dus.
Men lokalen sket sig som sagt.
Ibland, inte alltid... kan jag känna ett sting av avundsjuka på DJ.
Detta blev i veckan påtagligt när hennes nya innetofflor dök upp på Hippo efter en och en halv månads väntan. Egentligen var vårt första val restnoterat och vi tvingades välja nya - därför var det lite överraskande att när de väl dök upp så var det första valet som låg där trots allt. Överraskande men positivt.
Och det är här jag kan bli lite avis - för kolla på dem... såna vill jag ha...NU! Då fick vi nöja oss med stickade mockasiner med en kryss-sydd (finns det något som heter så?) sula, dessutom i helt surrealistiska randiga färger.
Men men... var tid har sitt - vi hade ju duschmössor i svetsmodell - bräck det era snorungar!
Året var 1993 och ter sig nu avlägset, med ett skimmer av en svunnen tid. På radion spelades Stakka Bo med Here we go again och på den vita duken kämpade Sylvester Stallone som besatt i Cliffhanger. Just dessa två ingredienser skulle visa sig spela en avgörande roll från den episod i Papis memory lane som detta inlägg hämtas ifrån.
Papi läste 80 poäng fritidsledare på Häjgabörg, hade ett kraschat förhållande och en tokdeff på 22 kg under två och en halv sommarmånad i bagaget när han landade vid Storulvån i Jämtlandsfjällen. På programmet stod en veckas strapatser i nyinköpta vandrarkängor och armékläder vilket snart skulle bytas mot plastiga regnkläder. Mina medresenärer var det tighta gänget från F1 klassen, en samling individualister med allt från bohema drag till narcisstiska gitarr-ambitioner a la Yngwie Malmsteen. Men också ett persongalleri som har etsat sig fast på min interna hjärnbalksdisc. Those were the days - är det någon skolperiod jag minns med glädje så är det just denna, väl medveten om att tråkiga fragment alltid har en tendens att falla bort. I utbildningen ingick så många vildmarksexpeditioner - allt från sommar- och vinterfjäll till lägermetodik och kanotledarutbildning. Tillfällen då så vitt skilda personligheter svetsades samman och tvingades lösa utmaningar och uppdrag. Damn! vad kul vi hade...
Nåväl, det som senare skulle komma att kallas för hellsweek efter dåvarande justitieminister Gun Hellsvik inleddes med bästa tänkara upplägg. SJ tog oss nästan ända fram till dörren av fjällstationen Storulvån där vandrarhemslogement och en restaurang med rättigheter angav tonen för en trevlig uppstartskväll. Vädret var klart och ljummet och i luften kunde man känna spänning och förväntan. Även morgonen därpå lovade gott och det var en optimistisk trupp som efter frukost traskade iväg med sång och skratt - jomenvisst närmare Lackalänga än så här kom vi aldrig... Efter en förmiddag som erbjöd både närkontakt med renar och den friska känslan av att dricka vatten direkt ur fjällbäckar så tornade mörka moln upp vid horisonten. Sedan gick allt fort och helvetets portar och förgård öppnade sig. De tappras skara avancerade målmedvetet med raska steg mot Blåhammarens Fjällstation - en sanning med modifikation skulle det visa sig, för här skulle det minsann tältas. Den kvällen somnade de flesta fort i sammanbiten tystnad som endast avbröts av gruppens kristna del som med tungomål åkallade guds förbarmelse och medömkan... Dessvärre hade Gud annat att göra den natten, ja faktiskt de kommande fyra dagarna som ställde alla sakers udd på sin spets. Efter en och en halv dags regnande utan ljusning insåg de flesta att det nog inte blir bättre än vad man gör det till och bestämde sig således för att ignorera vädrets sakrala makter... Here we go again blev ett mantra som upprepades i alla dess former och kodordet för gruppens machos blev: "-Who are you?" "- I'm Cliffhanger". Ok, den gamla klyschan från Häjgabörgs biljardbord, "Pool Plisch" smög sig också in i bland.
Efter två nätter med blöta tält, kläder, fötter... ja allt, så lämnade vi fädernäslandet och vek av in i fiendeland - Norge. En skeppare med alla karaktäristiska drag som ingår i skeppar-kitet, dvs. krans, pipa, vegamössa m.m tog oss med van hand över Essandsjoen för en dramatisk landstigning ett par stenkast från Nedalshyttan Fjällstation. På fast mark meddelades det glädjande budskapet att natten skulle tillbringas under tak. Jubel och krigsdans och norrmänen hade väl sällan sett ett par så glada svenskar som äntrade bastu och pilsnerkyl.
Nästa dag fortsatte färden - likaså gjorde regnet... Men stärkta efter en natt i bolster bekom det oss ringa och med nytäljda vandringsstavar tog vi oss tillbaka till fosterjord och mylla. Framför oss tornade snart nästa utmaning upp i form av det ökända Ekorrpasset. Ett månlandskap med utkastade jättestenar, på hög höjd dessutom. Valmöjlighet fanns här att ta sig runt passet för den som tvekade över sin fysiska status. Ett alternativ som aldrig var aktuellt för Team Cliffhanger (jag själv, Peter J, Nille Peart, Crippe Cropp och Yngwie Blom) - ett våghalsigt beslut som starkt skulle motarbetas av meterologiska krafter i form av... jo just det... det alldagliga och vanligt förekommande augustisnöstormandet. En upplevelse över det vanliga som tärde hårt på redan utsatta kroppsreserver:
Det har varit 10 påfrestande dagar i oktober - skrapmärken på min dörr, nattliga telefonsamtal, anonyma mail, you name it! Och allt för att leveransen av månadens Flossy dragit ut på tiden, men det finns en anledning:
Hövdingen av Zinkensdamm och Skånegatan är tillbaka! PLX da man, da svensk hip hops pionjär fortsätter genom redan tidigare insparkade dörrar och visar än en gång varför han säljer bäst. Rhymsen är slicka och beatsen ligger precis som de ska. Soundet är rent och soulinspirerat och som sidekick på första singeln dyker lite otippat Kihlen från Snook upp. När man tittar på första videosläppet får man lite roat känslan av att han är där för att se & lära... spana in farsan här!
Svensk hip hop utvecklar sig själv hela tiden och spretar åt många håll och inriktningar just nu, men från att ha haft en peak i början på 2000-talet är man åter tillbaka som en undergroundföreteelse, en subkultur som kämpar för sin existens. Den är värd betydligt större uppmärksamhet.
Puh! så där ja... nu kanske man kan få sova igen på nätterna...
Jag har ju tidigare proppsat för att man ska slänga upp en hand för sitt kvarter, nu har jag hittat en skön sajt hos MOSAIC som identifierar livstilstypen som dominerar kvarteret eller gatan.
Söker jag på min port så får jag följande utslag:
och söker jag på hela gatan ramlar följande info in:
...skönt att veta att man befinner sig bland jämlikar.
Jag brukar uppröra min omgivning (nähä...) med att säga att jag ska vara barnvakt åt min egen dotter - sånt väcker ont blod. Antagligen för att de är medvetna om vilka insatser som krävs för att umgås med en 18 månaders personlighet och hellre såg att jag benämnde det som "piketstyrka åt min egen dotter" istället. Eller så har de läst någon pretto uppfostringsbok, skriven av någon infertil kvinna som tar ut sin aggression med pekpinnar istället.
Idag var det piket-dag med DJ - därför dunkade vi igång så fort Mami stängt dörren och traskat iväg mot Mackerian. Hela månadens Flossy Mova' (se nästa inlägg) gicks igenom på högsta volym - eller gick är fel beskrivning - vi ordnade ett dansgolv där Papi lärde ut alla sina moves för att få damer på fall. Funderar på om hon inte ska få en chromad påle ändå till jul, hon visade upp oanade talanger.
Efter det var dags för mellis - DJ fick Tom & Jerry-kex och morotsjuice och Papi slukade en RB med muffins - en mellis värdig aktiva äventyrare. Sen bar det av med en inledande bestigning av Björn Borg-promenaden som sluttar i 90 grader upp mot Torekällberget. Ett berg som var avbefolkat med människor om man bortser från de byggnadsarbetare som bygger ut lokalen för 30+desperados. Djuren var dock hemma till lill-tjejens oförställda glädje - och den svenska faunan avverkades med frenesi och tillhörande skratt. När vi kom fram till suggorna skrek det uppmärksamma barnet efter mamma och undertecknad fick le lite generat. Lekparken inbjöd till vild ritt på stora fåglar och en gungbräda och det var slutligen med våld som Ester kunde forceras bort från området... glad men trött.
Papi tog fram karta & kompass och pekade ut nästa destination - Boda 1. Leverans av Buzzador-kaffe från Löfbergs stod på programmet. Kaffet ska med morfar och farfar som ska avnjuta en hösthelg på Torö nu till helgen. Man kan misstänka att det även kommer att inmundigas en del starkare varor under samma tidsperiod...men det är mest en hypotes jag har.
Efter det var det dags att rulla mot Genetafältet och ICA-Maxi för att dels avnjuta lite korv i en annan korvälskares sällskap, men också för att inhandla delikatesser såsom kalvfärs, pesto, parmesan, bröd och ruccola inför kvällens rödvinsfross - är det semester så är det. På hemvägen somnade DJ och jag kunde helhjärtat ägna mig åt lite platespotting - mer av den varan blir det i morgon då NK ska länsas inne i stan, har svårt att tro att vi kan låta bli Strandvägen och Valhallavägen.
Just nu har piketen lite välbehövlig rast för DJ blev kidnappad av A-K, de skulle tydligen iväg och ta en fika med Therese & Nelly... bäst att ta vara på den tiden och lägga sig för lite läsning på soffan.
De bloggläsare som har följt mina förehavanden det senaste året kanske drar sig till minnes att jag i vintras ondgjorde mig det grövsta över leken curling. Kanske främst för att jag vid ett flertal gånger tvingats iväg till curlinghallen för att frenetiskt försöka sopa igång lite värme i mina förfrusna tår. Det ståndsmässiga i leken föresvävade mig aldrig heller då jag ganska snabbt insåg att jag trots ointresse och amatörism överglänste alla i hallen.
Jag har inte ändrat inställning till hobbyverksamheten och börjar känna en viss oro över att temperaturen sjunker utanför. Svagsint som jag är så vet jag att bedjande hundögon från ett lag i förfall kommer tvinga dit mig ytterliggare gånger. Om ändå cafeterian hade någon form av rättigheter...
Däremot måste jag erkänna att jag i fredags höjde lite på ögonbrynen - och eftersom jag inte är en småsint person så ska självklart den som hyllas bör också hyllas. Jag satt i köket hemma hos Kent på Dalgatan och förvärmde lite innan vi skulle bege oss ner mot Mälarhamnen till bussen som skulle ta oss in till stan och Norra Brunn - bläddrade lite förstrött i något som jag först utgick ifrån var ett öststatsalster eller en gammal idrottstidning från 80-talet, layouten lät påskina så. Tydligen var det Svenska Curlingförbundets medlemspublikation med det fantasieggande namnet Svensk Curling - nr. 195, bara en sån sak! På framsidan kunde man skåda en skägglurk med 70-talsfrilla som tillsammans med två prettoungar, som jag utgår ifrån är med i söndagsskolan, mulle och scouterna när dom inte curlar, frenetiskt sopade iförda knallröda JOFA-hjälmar - gulligt! Insidan följde inslaget mönster och gick således i svart och vitt för att påminna medlemmarna om att de tillhör de närmast sörjandes skara. Och sån här skit betalar Kent för...
Men sen hände något - jag vände på den tunna publikationen och... vad fan! Helt genialt! Den killen/tjejen som sköter annonsbokning och sponsring måste vara alla föreningars våta dröm, och bör således inte sitta och ruttna bort på ett kansli för utdöende vinterlekar. Honom/henne ska vi ha!! För vad annat än en övertalningskampanj utan dess like ligger bakom bedriften att få företaget för sexiga underkläder, Abecita, att se en potentiell målgrupp bland tidningens läsare.
Helt otroligt! Curlingspelare är sexiga!
nämen så fint då - då är det ju precis allt det som skithamburgaren från Daisys inte är... Ibland hamnar jag lite i osynk med mina ambitioner att rätta till serviceinrättningars oförmåga att leverera. För sådär i efterhand kan jag väl stundtals tycka att jag kanske överreagerade... jag menar, det är ju inte alltid det ger så mycket att sitta å diktera spydigheter via mail, om vi då bortser från McDonalds vars dåliga samvete och tillika medvetenhet om sitt eget crap-koncept ofta överöser mig med free-meals. Samtidigt kan jag lika ofta tycka att jag borde ha reagerat när jag inte gjorde det. Har till stor del att göra med mitt pendlande mellan likgiltighet och engagemang att göra...
Idag var en sådan dag... jag borde verkligen ha sparkat upp dörr-aset till fuskbygget på Genetaslätten och tryckt upp första bästa kulinariska entreprenör med inte allt för mycket hår på ryggen mot fritösen. C A J U N B U R G A R E...my ass!!! Möjligtvis den dag helvetet fryser till is, men inte idag även om klimatet krävde vantar. Det är för bövelen en skymf mot hela New Orleans och Louisiana att ens foga ihop ordet cajun i samband med det smaklösa skräp som levererades över disk. Gör om, gör rätt finns inte i det här fallet - Packa ihop och lägg ner är det enda råd jag kan ge er. Eller hitta åtminstone på något eget lokalt alternativ - jag lovar, en självironisk Babbe-Burgare skulle med all säkerhet bli en hit - tokkrydda den med vitlök och häll över het kebabsås och voíla en smaksensation. Det rådet var gratis, för här biter fan inga free-meals.
Förutom att det är en av Stephen Kings absolut bästa romaner så är det även symptomet på den släng som Papi drabbades av under onsdageftermiddagen. På intet sätt planerat, men det kändes ganska bra ändå. Familjen Apa kan trots allt inte direkt beskyllas för att ha bidragit till konsumtionssamhället det senaste året... med viss reservation då allt är relativt.
Första anhalt var det konstant odugliga Stadium-kaoset i Södertälje - sin vana trogen valde man att inte förneka sig även denna dag, därför tog det en kvart att få fram en simpel prisuppgift på den ryggsäck som Papi lystet och girigt stod och höll i. Av en slump så fick den bella 499:- och det var jag nöjd med då den med sina multi-trippla high-techfunktioner antagligen var betydligt dyrare. Den minnesgode bloggläsaren kanske höjer lite på ena ögonbrynet här, och formulerar en tyst fråga om inte ryggsäck faktiskt var uppe på tapeten redan i våras - och där kan jag bara bekräfta.
Behovet har till viss del varit konstant, men man måste förstå att det dessutom handlar om en frigörelseprocess - vi pratar ändå om ett ting som är att likna med en kroppslig utväxt för undertecknad. Vi har dagligen svettats ihop de senaste 7 åren - ända sedan jag tjålade den gamla trotjänaren från Haglöfs utav Jelly Lee. Tjålade kanske var att ta i - vi gjorde ett byte, där Jelly fick en Nike-bag i samband med en finlandskryssning. För protokollet skall tilläggas att detta inföll under den tid som av "gänget" kallas pro-mia & pre-liz - dvs. den tid som är att betrakta som Jellys djupsinniga tid, tillika den tid som diskvalificerade honom från framtida båtligt umgänge - såvida det inte innebär att han ror båten runt Kapstasjön. Premiären för den nya väska gick av stapeln under kvällen på väg till och från Zenecan - testpersonen lät meddela att den kändes smuck och delade ut 4 av 5 bergsgetter i betyg.
Nästa anhalt signalerade H&M med stora skyltar - Papi har sakteliga börjat förlika sig med tanken om att decenniet då han utgjorde gräddan av Södertäljes mode-elit numera är ett minne blott. Garderoberna har stilla dränerats på effekterna av den besattes överkonsumtion, tillkomsten av livsverket DJ har satt tydliga ekonomiska fåror vilket tvingat fram omprioriteringar. De återkommande besöken på tex. Ninves, Johnells, MQ och Biblioteksgatan har i princip upphört och det mesta av nödtorft som har rekvirerats i modeväg har lämnats ut på Robins Tobak - hör och häpna! Papi som postorder-smygare... han som fnös och hånskrattade åt sådant. Nåväl, syftet med H&M var att upprätta lite heder då det vankas kollegialt samkväm på Norra Brunn på fredag. Jag hade flyt och hittade faktiskt rätt smootha outfits som jag inte behöver skämmas för. Man kanske har underskattat det svenska fenomenet lite trots allt.
Nu stoppade det inte här, och då tänker jag inte på den Ungerska korven som jag i all hast drog i mig hos den Chilienska korvnasaren vid Stortorget, nä istället fick Griffen lufta sig lite och hela familjen rullade ut till ICA Maxi för lite proviantering. En baktanke var även att råda bot på Esters nyss uppkomna busfasoner - yrvädret har ju upptäckt reglagen på spisen här hemma och trots barska miner, arga rop och kraftiga ryck i händer och armar (mmm...jag vet, jag är ett under av modern uppfostran), uberpedagogiska försök till konsekvensförklaring så flinar hon självklart stort över den fantastiska uppmärksamheten. Därför inleddes operation avledningsmanöver - nämligen en alldeles egen röd och fin BRIO-spis. Vän av feministisk ordning har säkert invändningar mot det hemska tilltaget att föra in flickebarnet i en samhällsstöpt fålla. Jag menar, hur kan jag bejaka min dotters kvinnliga sidor... hon är ju trots allt...oj...ja just det - tjej! Glädjen gick dock inte att ta miste på...över tomkartongen som blev över... självklart! Otack är världens lön, men sådant är övergående. Däremot är det bestående att föräras med en Bä Bä Vita Lamm-konsert 04.30 på morgonen - sådana spontana tillfällen kommer aldrig igen.
Inlägg nr. 200 föräras naturligtvis Stanley Victor - en komplex legend i nutid som nu även kan betitla sig som pokad av moi...
Det är också en chans för Fuckbook att få lite upprättelse efter debaclet med the search & destroy of Love Feuer. Fuckbook är en plague, en farsot utan innehåll mer än menlöshet. Som auktoriserad internet-doktor tvingas jag sätta diagnosen pyramidspel på allt crap som den spottar ur sig...
Nåväl, back to the topic - Stan Collymore är pokad - får jag en reaktion kan jag eventuellt tänka mig att omvärdera min inställning till ansiktsboken. Men frågan är om the man går på en så enkel - jag menar, en kille som myntar klassiker som: "- I faxed a transfer-request to the club at the beginning of the week, but let me state that I don't want to leave Leicester." är knappast lättlurad.
Jag återkommer med utfall.
