vardagsdramatik

Måndag kväll, och jag sitter och laddar inför morgondagens rackisspruta - även kallad TBE/Fästingspruta. Inte för att jag i skrivande stund vet hur mycket skärgårdsliv det blir i år, men det är en billig försäkring och man vet aldrig var de små vidriga krypen slår till. Jag brukar förvisso vara förskonad - antagligen stinker jag skit - för de sista 15 åren har jag haft två stycken gnagandes och sörplandes av mitt adelsblåa blod.

Annars så har verklighetens ondska hunnit ikapp oss. Ester vill inte dansa mer. Hon vill aldrig gå dit igen. Tydligen var det en annan tjej som lappade till henne vid förra tillfället. Och Ester har ju förskonats från det här ganska oprovocerade och omotiverade våldet som ändå är en del av våra barns uppväxt. Tro mig, det är en tuff värld - betydligt råare än den vi vuxna är vana vid och jag fördömer inte den här för mig anonyma tjejen. Vi pratar barn i åldern 5-6 år som har kommit olika långt i det sociala umgänget och förmågan att uttrycka sig och sådant här händer hela tiden.

Men för Ester var det jobbigt och traumatiskt och jag tänker inte tvinga tillbaka henne dit något mer i vår. Visst, jag kan tycka att det är synd - och coachen hade en genomgång nu ikväll kring vad som kommer att vänta henne de kommande 15 åren. Den här "tjejen" kommer att finnas i olika utförande under hela uppväxten... i klassen, på skolgården, på fritids, på fritidsgården, i centrum, i stallet, på idrottsplatsen osv... Det viktiga är att man inte väljer att bli ett offer och man har riktiga vänner omkring sig. Slå tillbaka? Tja, om nöden kräver det - men inget måste. Det är en tuff värld men Papis tjej kan också vara tuff. Eller så får du bli som Pappa... jävligt snabb, med världens vassaste käft och penna. Det funkar också.