Djupfryst efter att i över en timme stått och bevittnad galen avkomma som svepte runt runt på skolgården med hjälp av det mest osexiga och tacky som finns... en sparkcykel... vidrigt!
I två års tid har jag lyssnat på tjatet från Ester men hårdnackat och obönhörligt slagit dövörat till... "mmm sen", "prata med din mamma", "pappa har inte råd", "det är snö och is ute", "du får önska dig det i julklapp/present" - ja, argumenten har varit enahanda nedslående och bäjbis har surmulet accepterat.
Så vadan denna kovändning? Nja, ska sanningen fram så är det ett tekniskt beslut och inte av barmhärtighet - eller att jag tröttnat på tjatet - som gör att hon stoltserar med den skabbiga trofén. För grejen är den att det gått lite stå i utvecklingen av hennes cykelkunskaper. Hon har blivit bekväm och kompenserar inte tyngdpunkten när man släpper hållpinnen på cykeln. Min tanke är därför att vi börjar från scratch och hon får börja hitta balansen på sparkcykelns ståplatta. Jag får väl helt enkelt blunda när det vedervärdiga swooshar förbi mitt synfält... För att lära sig cykla och vissla är säsongens mål. Dessutom bör hon ha kommit en bit med simgrunderna innan isen har lagt sig i viken - fast å andra sidan så ska pappa inte säga något för han släppte botten när han var nio och se vilket blötdjur det blev av honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar