vi tog en tripp till...

...Körartorp - ett gränsland mellan charm och tackyness (se collaget), men också ett fort för min barndoms somrar upp till en så där 16 år. En bastiljon av minnen och intryck som numera sakta tyngs ner av förfallets patina. Tveklöst men likaså oundvikligt, sen får farsan vara hur mycket "murare" han vill. Frimurare på sin höjd.


Vi anlände på fredageftermiddagen efter att AK äntligen fått arslet ur vagnen med sina bestyr, lagom för att ta över stafettpinnen efter Jerry, Oliver & Cassandra som haft det ofina skicket att länsat hallonbuskarna på de bästa bären. Trots detta övertramp så lät vi oss inte nedslås, utan Ester tog över scenen och låtsades känna igen stället trots att det gått två år sedan hon var här sist - och kanske ännu mer trots att hon bara var ett år då... mao. föga troligt att hon hade en susning. Katten Ansgar var på sitt mest sociala humör och hälsade flickebarnet på farstutrappan som nu börjar anta en märklig byggnadsform - men det går kanske att mura... nä, jag ska inte vara elak nu.

Farsan har andra skills på sin lyra, och briljerade därför istället med grillen som fick jobba för högtryck. Numera faller mörkret snabbt, redan en bit efter åtta så tittar stjärnorna fram och horisontens eldfängda pallet skiftar till indigo. Annat var det i början av sommaren - då fick man vara glad för det lilla uns av mörker som gick att uppbringa. Nåväl, därför sökte vi oss in till gasollampans avslöjande sken för en uppdukad ostbricka med vin och lite tilltugg. Till detta serverades även en uppfräschning av reglerna till kortspelet 500. Passande då önskemål om detta hade förmedlats av ÖM-deltagarna i Plump. Farmor gick på avslut och noterades i slutändan för seger innan tröttheten tog överhand.













Dag 2 inleddes med en torparfrukost som väckte barndomsminnen i form av "röd" mjölk och nyplockade hallon - det ända skillnaden var väl då att klockans visare visade 10.00 och inte 07.45 - och ingen morgontur till Glottranbadet hade företagits. Annars var allting sig likt, samma möbler - samma tallrikar och bestick och samma surrande flugor, tro det eller ej.

Därefter stod det idrottsliga aktiviteter på agendan, och i sedvanlig ordning när egenskaper såsom fysik, uthållighet, koncentration och vinnaregenskaper är till fördel så briljerade Papi med bravur. Likt alla tidigare år så noterade jag de vanliga tillmälena som kretsade kring "tur" och "fusk". En snabb fika efter denna tvekamp följdes upp av en svamppromenad längs med skogsvägen - en skogsväg som numera inte uppbringar samma mystik och rogivande natur som förr. Skogsmaskiner har skövlat det som fanns av värde och har även breddat den förr gräsbeklädda stigen till ett monstermonument. Den väg som jag i forna dagar var snabbast på i våra dagliga tidtagningstävlingar. Och när ändå detta minne fladdrar förbi så kan jag känna en avsaknad av Sportvallen som vi invigde den 24:e maj 1981 - en gräsmatta och ett mål som jag vårdade ömt med gräsfrön, klippning och kritning av streck - en gräsmatta som under otaliga timmar och år nöttes av ivriga fotbollsfötter.

Väl tillbaka så avslutade vi hela vistelsen med en avslappnad korvmiddag innan det var dags att packa ihop för hemresa från minnenas allé. Vi tyckte att det kunde vara fint om farmor och farfar fick avsluta sin sista semesterkväll på tu man hand. Undertecknad som är väldigt sensitiv kunde förnimma samma vemodskänslor även här ute i sörmlandskogen som han själv förnam ute på ön föregående helg. En lätt känsla av tomhet och uppgivenhet inför den långa period som ligger framför oss innan nästa sommar - men också en känsla av summering där man sorterar ihop intryck och upplevelser från den flydda sommaren och inser vilken underbar tid man haft.

Vi..eller jag pratade om det här i bilen hem, och jag känner att jag är lite låst eller fångad i ett destruktivt årsperspektiv. Jag känner att jag behöver en längre ledighetsperiod för att komma till ro vilket innebär att jag i princip bara lever för sommarsemestern. Destruktivt eftersom det övriga året bara blir till en lång transportsträcka där jag har jättesvårt att uppskatta de små tillfällena av glädje, ledighet och upptåg. Vi/jag tummade på att bli bättre på det här och att vi ska börja utnyttja helgerna bättre, och njuta av det som erbjuds. Hösthelger i skärgården är ju inte kattskit det heller, och kan vi bara lura ut Anders så blir det ännu mer top notch. Sedan hänger det ju förstås på hur AK jobbar på helgerna och hur stort innebandysug Papi får på lördagarna - för att inte tala om Premier League på Canal+ (var det någon som sa prioriteringar?)